Mera Show

 Mer klasser att titta på. Vi pratade lite mer med de som håller i tävlingen och såg Rea en kort stund. Vi börjar förstå hur olika klasser går till,det lägger jag i ett enskilt inlägg.
Jag införskaffade även några gamla nummer av The Rocky Mountain Horse – klubbtidningen och har nu både hingstkatalog, jubilieumsnummer och ett nummer specielt om fölning. Dessutom var vi ju tvungan att varsin T-shirt med Rocky Mountain hästmotiv och eftersom det var så kallt denna dag blev det inköp av en softshelljacka med blingmotiv på ryggen för min del – Rocky Mountain tema så klart.
Vi har även börjat prata lite med olika människor och får olika tips av alla vi träffar på.

Showen börjar

 Med gott om tid anlände vi till Kentucky Horse Park. Vilket ställe! Ju längre vi var i Parken desto större insåg vi att den var… Snällt väntade vi till 9 när parken (och showen) öppnade och köpte våra inträdes biljetter. Vi hade nog inte behövt göra det för att besöka showen – men det blev ändå inte så dyrt och vi kom faktiskt att ta små pauser och titta på parkens olika delar då och då under showens alla dagar.
Första dagen kom vi mest att sitta och titta på alla hästar och försöka förstå vad de gjorde – pleasure gait, show walk – vad höll de på med? En förklaring hade varit bra. I programmet (som vi fick för att vi var från Europa, annars kostade det 5 dollar) stod bara vilka klasser det var – inte vilka deltagarna var. Hur skulle vi nu veta hitta hästar och tränare vi gillade och vilka som placerade sig?
Vi klurade ut var stallarna låg, men började inte gå runt och mingla, detta fick vara en dag då vi var asociala och mest observerade. Dagen avslutades med lite mer shopping (en pyjamas till sonen) och en observation om att börja vara mer social följande dag.

Besök hos Rea Swan

 Vi hade räknat med att vara trötta och sova länge på morgonen, men redan kring 8.30 åt vi frukost. Sedan ringde vi Rea Swan som vi skulle besöka. Hon hade egentligen lovat att komma och hämta oss ifall vi var trötta, men vi kände oss pigga nog att köra så vi tog directions och gav oss iväg. GPS blev så dyrt så vi tänkte kolla om det fungerade ändå (vilket det kom att göra). Annars hade vi köpt en egen – det hade bara blivit marginellt dyrare än att hyra en… Rea bodde bara 30 minuter bort och hon visade oss sina fina hästar.  Jag gillade vad jag såg och tyckte att jämfört med vad jag sett på internet var hennes hästar av bra kvalité – men bilder och verklighet är inte alltid detsamma. Men, även efter att ha spenderat längre tid i Kentucky måste jag säga att hennes hästar verkligen är fina! För att titta på hästarna tog vi golfbilen och passade dessutom på att ta med 3 hästar in – dem red vi sedan ut på i ungefär 2 timmar. Ett underbart landskap där det gick upp och ner inne i skogen, stenar av ett slag vi inte har och vattendrag och små vattenfall. Vilken tur att vi valt att åka till Rea trots att vi varit rädda att vara för trötta. Maggan som tycker det är lite otäckt att gå upp och nerförbackar slappande faktiskt av riktigt bra på sin häst, 5 åriga Galaxy. Som en riktigt gentelman gick han lungt och försiktigt när det behövdes. Hon hade till och med gärna plockat med honom hem om bara sambon tillåtit.
Varför gå och hämta häst när man kan ta golfbilen?
Efter ridningen fick vi en sallad och vattenmelon, jag fick rida ett avelssto som vekrligen kunde visa mig gångarterna (hon var ljuvlig, tyvärr för gammal för mig, men hon är som jag vill att mina eventuella hästar ska bli när jag är “klar” med dem). Desutom fick vi följa med till hovslagarskolan där de varmskodde – spännande. Om vi ville vart vi inbjudan till RMHA årsmöte på kvällen, men vi bestämde att ta det lungt och stannade på ett shoppingcenter på hemvägen och jag började leta efter saker som maken ville ha hem (USB-stickor inköptes).

Mot USA!

 Vilket datum att resa till Usa – 10 års “jubileum” av 11 september – vi var glada över 5 timmar i Amsterdam och 5 timmars väntan i Detroit. Nu var det faktiskt aldrig så illa som vi befarat, så det blev en seg resa med sömn på Detroits flygplats i en fåtölj. Väl på hotelrummet i Georgetown kunde jag däremot inte sova något vidare… Innan vi kom dit hämtade vi ut hyrbilen på flygplatsen. Döm om vår förvåning när våran “midsized car” visade sig ha 7 passagerar säten och vara så hög att man fick ett trappsteg att stiga in på. Vi gick in för att fråga efter något mindre – det måste blivit fel – men tydligen inte. Vi trivdes i Lexington från första stund – innan vi kommit ut från flygplatsen var det stora bilder på hästar och utanför dörrarna fanns flera fullstora häststatyer. Vi insåg att vi hamnt i hästarnas land.

Sammanfattning

 Resesällskapet löste sig till slut – det blev Maggan en arbetskamrat till maken som jag träffat på då och då och som gillar hästar (och äventyr bevisligen).
…så biljetter för resan bokades, dyrare än första gången jag kollade, men ändå förvånansvärt billigt.

Reseledaren, dvs Magggan, ordnar det mesta, det vill säga hyrbil och jotell. Skönt med någon som är vana att fixa dessa detaljer och äntligen något som jag slapp. Lyx! (Och stort tack!)
Banken avklarad så finansierng är ordnad, om det skulle behövas. Bara att shoppa alltså!