Årets första snö som stannat längre än ett par timmar. Percy började busa med Maggan och ville leka. Dessutom är hon nyfiken i en strut och följde efter mig när jag tog ut skottkärrna för att inte tala om hur intressant Mika var…. Jag och Maggan jobbade med att ordna sadelkammaren.
First snow of the year that stayed more than a couple of hours. Percy started to play with Maggan. She is also very curios, following me with the wheelbarrow and Mika was very interesting.
Det uppstod en hel del annan kalabalik under av- och pålastning, men Percy och Pepper skötte sig exemplariskt. Det fortsatte de göra dagen därpå när jag åkte för att titta till dem. Percy är än så länge en ganska blyg liten tjej, men hon kom fram och nosade mig i håret och var särdeles söt och gullig. Pepper kan man knappt tro att han är hingst. Jag skulle ge honom medicin eftersom han varit dålig under resan, och det var synnerligen odramatiskt. Maggan och jag traskade in i hagen, höll i grimman och medicinerade utan några problem. På slutet var han lite surmulen (jag förstår honom, jag tvivlar på att medicinpastan smakade speciellt gott), men med en kedja under käken och en bister förmaning så stod han som en staty. Maken till lätthanterlig hingst har jag aldrig varit med om.
Jag försökte ta några kort när vi var där, men naturligtvis så hade jag med mig fel objektiv och ställde dessutom in kameran fel… suck. I stort sett alla bilder fick kasseras, men några blev i alla fall så pass hyfsade att man kan visa upp dem utan att ta fram skämskudden. Jaja, det blir fler fototillfällen!
När jag då äntligen fick träffa dem i dagsljus blev det lite lättare att ta kort även om vädret inte helt sammarbetar..
Then I finally meet the horses during daylight and took some photos even if the weather wasn’t the best.
I alla fall, 6 på morgonen den 15:e gick flyget så jag passerade förbi hästarna lite efter halv fem på morgonen. Stona såg jag direkt när jag kom ångande med min pannlampa och, gummistövlar och överdragskläder, men Pepper såg inte ut att vara i den lilla hagen där jag lämnat honom. Han stod i staketet, framknäna mot eltråden och elvajer nästan ett helt varv runt bakbenet. Blickstill. Jag har läst att Rockisar gör så, fastnar de så väntar de på hjälp, men inte trodde jag att jag skulle få erfara det så snabbt (helst inte alls). Så, jag lyfte loss hans ben och såg att inga synliga skador fanns – men hur var det med stressen? Han hade ju precis kommit till ett nytt ställe och dessutom varit lite dålig under resan. Hur han fått ner översta tråden (som ligger på närmare 1,5 meter) och runt bakbenet och har jag ingen aning om. Troligen såg han den inte, men kvällen innan hade han uppmärksammat den.
Medan jag lagade staketet travade Pepper fint en bit bort och inga synliga fysiska skador fanns. . Själv är jag så imponerad av hans temperament. Han bara stod blickstill tills jag hade fått loss honom och följde lätt med när jag ledde honom en liten bit ifrån staketet i bara grimman. Inga panik hopp i något läge, men han höll lite avstånd och sprang lite när han väl var loss.
Maken fick ett samtal där jag var lätt panikartad och jag missade nästan flyget. Resten av dagen fick jag sms om hästarnas välbefinnande från både Mariah, Maggan och maken. De ställde verkligen upp och passade på dem och fick även göra lite av en akututryckning eftersom jag var rädd att Pepper skulle bli chockad av det han fått gå igenom så nära inpå resan. Allt verkar dock vara bra nu, jag längtar efter att träffa dem allesammans idag.
As it has been some changes according to when the horses should arrive I had agreed on going to Wales with work 15-16 of December. When I agreed the horses should have been home about a week. Now I found that they nearly arrived the day I went to Wales.
As the airplane left at 6 AM i passed by the stable before 5. I saw the mares directly, but Pepper didn’t seem to be in the small pasture where I left him. I found him instead in the fence, with an electric wire nearly one lap around his hind leg and his knees touching the remaining wires (but not caught in them). Pepper stood totally still: I have read that Rockies do that, but I didn’t suspect that I should experience that so fast (hopefully never). I untagled him while he continued to just stand, couldn’t find any physical damages and then let him take of when he showed me some running so I could conclude he wasn’t lame. I just donät get how he got the top wire loose and caught around his limb, even if it is hard to see in the dark he notice it when he arrived.
I am most amazed about Peppers disposition – no fast jumps, no snorting, frustration etc. He just let me come up in the dark with a strange lamp on my head and untangle him.
I called my husband a little hysterical and after that he took care about most things. he and Mariah went there a little later to see that Pepper still was doing fine. Maggan also made visits and I got sms reports all day long about how the horses was. Everything seems to be fine now and I can’t wait to meet the horses to day.
Jag vill bara ägna ett stort tack till Mariah, Maggan och min kära man som fått lägga mycket mer jobb hästarna än vad jag hade tänkt de senaste dagarna.
A big thanks to Mariah, Maggan and my dear husband as they have spent much more work and time on the horsees these last days than I had planned.
