Forkland Farm och Beagly

/0 Comments/in /by
Mindre bra bild av tvåårshingsten jag provade på Forkland Farm
 Under showen berättade fransmännen Armin och Julie om Forkland Farm som deras schweitsiska ressällskap precis köpt en häst ifrån. Han skulle vara en bra och ärlig person och jag gillade stoet schewiskan köpt så vi bokade tid med honom för att titta på hans hästar. Han hade två tvåriga hingstar till salu, det första en skimmel som inte såg så illa ut, men både färg och storlek gillade jag inte och bad att få se den andra – här stämde både färg storlek och exteriören var bättre… Så jag bad att få provrida (yngsta hästen jag ridit). Det blev några varv utanför och han var nästan för lugn – en tvååring förväntar jag mig ha lite gnista…Men, en helt ok kandidat. Tyvärr hade han inte så många ston till salu, även om vi tittade på vad som fanns.
Mindre bra bild av Beagly underbara hingst
Till eftermiddagen/kvällen var vi inbjudan till Beaglys – Dennie och Penny på middag. Dennie är en av de som certifierar hästar och har växt upp med rasen. Resan dit åkte vi genom ett jättevackert område med en kyrka i varje vägkorsning – vi har aldrig sett så många kyrkor! Dessutom hade många av dem skyltar som – ”Jesus are coming – are you ready”. Eftersom vi var lite tidiga stannade vi på en Dollars General och jag hittade fina the burkar för 1 dollar styck och plåtkakburkar för 2 dollar. Tur att det finns plats i väskan!
Treårs sto hos Beagly
Dennie började med att visa sin hingst som är direkt son Sewel Sam. Vilket air det var runt den hästen. Han bara visste att han var kung, utan att vara bråkig. Dessutom en typ av häst som jag verkligen gillade. Vi fick även se Dennie jobba i rundkorallen med en treåring och jag red på en annan treåring. Samt att vi fick se massor med hästar. Till middagen var även tre andra inbjudan och det blev en väldigt trevlig kväll – vi kom inte iväg förrän 9.30 – vilket betydde ungefär 1½ timme innan vi återkom till hotellet. Perfekt för mig som inte kan sova på nätterna och med en stunds mailade och uppladdande av foton innan man kunde lägga sig.

Miniatyråsnor och ridning – Paulett Klein

/0 Comments/in /by
 

Vi var inte helt säkra på hur traditionen var på söndagar i USA så när vi fick en inbjudan till Paulette Klein att titta förbi hemma hos henne tackade vi glatt ja. Jag hade kontakt henne redan i Sverige och vi sågs flera gånger under showen där hon bland annat visade oss hela området i golfbil. Tursamt nog behövde vi inte ens söka vägen – vi bara följde efter henne när hon åkte hem från showen.

Maggan på 3 årigt sto

Maggan blev alldeles förälskad i mintyråsnorna på gården och funderade på om hon inte kunde få med en hem. Paulettes man kunde tom lyfta ett av fölen. Om bara inte transporten av dem vore så dyr…de var helt underbara – möjligen minskade förälskelsen lnågot när de började låta… 

Själva gården var väldigt vacker och stallet så smart och snyggt utformat! Synd att vi inte tog några foton på det. Hästarna var härliga men tyvärr hade hon ingen som jag riktigt föll för – även om de hade rätt storlek och typ. Fast en svart tvåring var inte helt fel… Vi passade på att rida runt ägorna alla fyra – det gick upp och ner och genom massor med grindar. Maggan blev förskräckt när hon fick veta att hennes häst bara var 3½ år – men hästen var lugn som en filbunke. Själv hade jag problem med att få hästarna i gångart – jag måste helt klart träna mer för att känna skillnaden… Innan vi åkte fick vi en förevisning av hela huset och hemlagade hamburgare på kött från gårdens kor och bordsbön. Det är så härligt att få vara med i vardagen!
På vägen hem hittade vi våran första Walmart och stannade en stund för att ordna någon form av kvällsmat och hittade då lite diverse – det är så mycket billigare just nu!

Lärdomar från showen – ridning i USA

/0 Comments/in /by
 Efter att under nästan en hel vecka tittat på Rocky Mountainhästar i olika tävlingsklasser och pratat med massor av människor drog vi vissa slutsatser:
Själva hade vi redan börjat inse att stabiliteten i gångarten visar sig tydligt i hörnen – många hästar börjar då gå i passgång i stället. Våran teori är att hästarna är ganska stela – man rider inte som vi är vana vid. De flesta ställde även hästarn utåt i hörnen vilket spädde på våra misstankar. Dessutom var det få hästar som ställde upp i Obstacle klassen – och flera showhästar från större gårdar klarade inte av hindren – särskilt inte sidepass över bom. Dålig träning eller stelhet kan förstås båda vara anledningar.
De flesta ryttare hade långa rockar när de visade hästarna i de vanligaste klasserna – ett fåtal hade västar. Med en rock fick vi lära oss, kan man dölja att man tar spärn i stugbyglarna och egentligen står upp för att få överlivet att verka stilla. Tittar man på ryttarens ben så avslöjar de däremot sanningen…Mycket vikt i stigbyglarna och spända ben. Även bakifrån i vissa vinklar kan man se att det finns luft mellan sadel och ryttare. Att man gör detta är för att i tölt sitter man stilla men om hästen går i passgång kan det bli dessto skumpigare…
Stångbett med väldigt långa skänklar är den vanliga utrustningen – mycket få red med vanliga tränsbett. Jag vet inte ens var jag hittar bett med så långa skänklar i Sverige. Dessutom är sadlarna helt annorlunda och anpassade för att man ska sitta i stolsits med benen framför sig. Inte det vi är vana vid.
 Det man kanske tänker på med USA och showhästar är soaring och andra sätt att misshandla hästarna så att de lyfter benen högt och “showig”. Det är inte alls nödvändigt för att visa Rocky Mountains och i många klasser ska hästen ha ett så lågt och vägvinnande steg som möjligt. Inte ens i de klasser där hästarna lyfter lite mer på benen är det särskilt högt – jag skulle säga att många svenska islandshästar är mer “high stepping”.

Så tja, det är en annorlunda upplevelse som svensk, med en del saker som man funderar över, men långt ifrån de skräckbilder man sett av exempelvis Tenesse Walking horses. Och det fanns helt klart guldkorn och showen som helhet visade tydligt vilka allroundhästar Rockyy Mountain ändå är.

Mera Show

/0 Comments/in /by
 Mer klasser att titta på. Vi pratade lite mer med de som håller i tävlingen och såg Rea en kort stund. Vi börjar förstå hur olika klasser går till,det lägger jag i ett enskilt inlägg.
Jag införskaffade även några gamla nummer av The Rocky Mountain Horse – klubbtidningen och har nu både hingstkatalog, jubilieumsnummer och ett nummer specielt om fölning. Dessutom var vi ju tvungan att varsin T-shirt med Rocky Mountain hästmotiv och eftersom det var så kallt denna dag blev det inköp av en softshelljacka med blingmotiv på ryggen för min del – Rocky Mountain tema så klart.
Vi har även börjat prata lite med olika människor och får olika tips av alla vi träffar på.

Showen börjar

/0 Comments/in /by
 Med gott om tid anlände vi till Kentucky Horse Park. Vilket ställe! Ju längre vi var i Parken desto större insåg vi att den var… Snällt väntade vi till 9 när parken (och showen) öppnade och köpte våra inträdes biljetter. Vi hade nog inte behövt göra det för att besöka showen – men det blev ändå inte så dyrt och vi kom faktiskt att ta små pauser och titta på parkens olika delar då och då under showens alla dagar.
Första dagen kom vi mest att sitta och titta på alla hästar och försöka förstå vad de gjorde – pleasure gait, show walk – vad höll de på med? En förklaring hade varit bra. I programmet (som vi fick för att vi var från Europa, annars kostade det 5 dollar) stod bara vilka klasser det var – inte vilka deltagarna var. Hur skulle vi nu veta hitta hästar och tränare vi gillade och vilka som placerade sig?
Vi klurade ut var stallarna låg, men började inte gå runt och mingla, detta fick vara en dag då vi var asociala och mest observerade. Dagen avslutades med lite mer shopping (en pyjamas till sonen) och en observation om att börja vara mer social följande dag.