Hur jag orkar

Iris leading the group

Ibland får jag frågna hur jag orkar, med familj, hästar och jobb. Ännu fler gånger tror jag folk låter bli att ställa frågan.

Jag har kanske inget jättebra svar men en anledning är igår kväll. Ruggigt, mörkt och inte särskilt varmt tar jag ut Bunny och Iris på en kort promenad. Plötsligt tar Iris ledningen, går en hel längde före mig på väg ut. Efter en stund inser jag att hon till stor del följer skenet av min pannlampa eftersom vi går i en hage utan vägar. Vilken häst! Tar sedan med henne upp på en hög träbro med stora glipor i. Hittills har jag inte fått någon häst att gå upp på den. (Jag har inte förskt så mycket men när jag gjort det har hästarna tvekat). Och jo visst, hon följer med så fint upp!

Whizzy on the bridge.

Tar sedan med Whizzy för att mocka efter Bunny som tyvärr ställt sig på fel ställe. Tar därefter med Whizzy till bron. Whizzy har tvekat mycket och länge på träbroar, det är inte hennes favorit. Men jo, utan några probelm följer även hon med upp.

Den energi som jag får av hästarnas tillit, deras sätt att så enklet bara följa med, vilja vara till lags, deras sätt att vara. Det är ofta vad som gör att jag orkar, som ger mig mer energi än vad det kostar. Även om det så klart finns dagar när jag undrar vad sjutton jag håller på med.

How do I manage?

I sometimes get the question how I manage with family, horses and work. I think even more people wonder but don’t ask.

I might not have a good answer but one reason is how I spent last evening. Cold and dark – not very pleasant to be outdoors. I brought Bunny and Iris for a walk. Just like that Iris got to the lead, infront of me. Soon I realize that she follows the direction of my head lamp as we walked in a pasture without roads. What a horse! Then I bring her to a bridge that is both high and has spacing between the tree. I haven’t got any horse on it so far (even if I haven’t tried so hard). Iris just follows me.

Then  I bring Whizzy to clean up after Bunny and then we also pass by the bridge. She also follows me. Whizzy hasn’t at all been happy about bridges but apperently she is much better now.

The energy this gets me, the connection, the trust, the good will form the horses that is one big part in what makes it worth it. That gives me more energy than it takes. Even I there is days when I wonder why I have horses at all.