Det första som förvånade mig med Rocky Mountain Horses var hur trygga de kändes. Hur avslappnad jag blev.
Ju mer jag har jobbat med mina egna hästar förundras jag även över hur de historier om rasen som jag har läst eller hört berättas stämmer. Det är inte bara en häst någon gång, på en avlägsen plats som uppfört sig på det sättet, utan jag ser egenskaperna även hos mina egna hästar hemma i hagen. Eller så har personer, som inte vetat att det är rastypiska drag, berättat hur dessa egenskaper varit så utmärkande.
Nuförtiden har jag många historier själv, här är bara ett fåtal: Mitt treårssto, som knappt verkar ha varit utanför hagen tidigare, följde utan minsta tvekan eller att titta på en enda sak med mig på vår första promenad i mörkret när hon varit hos mig i mindre än en månad. Träns och gjord runt magen reagerade hon inte på, inte heller att gå över en smalare bro. Samma sto tog jag med till Falsterbo Horse Show utan att någonsin ha rest någonstans med henne. Självklart uppförde hon sig exemplariskt. Min hingst som stod som en staty tills hjälp kom när han oturligt fastande i elstaketet. När jag skulle rida honom för första gången var det bara att sitta upp, trots att han då inte var riden på ett halvår och troligen inte riden kontinuerligt på ett år. Att sitta upp på min första uppfödning var ingen konst – barbacka och bettlöst tog hon det lugnt och så bad jag henne försiktigt gå framåt och några meter bort över en presenning. Inga problem.
