Ibland undrar jag vad hästarna tycker om mig, inser inte att de faktiskt ställer upp extra för just mig. För att jag är jag. Nyligen visade tre av mina hästar det väldigt tydligt och det värmer.

Bunny tyckte inte om att hovslagaren skulle lyfta hennes bakfötter. Hon såg rädd ut och ville helst klättra upp i mitt knä om hon bara kunnat. Hovis är bra och snäll, så han sa aldrig ifrån, såg hennes rädsla och reagerade därefter. Med lite distraktion lyckades han så till några tag på högerbak fot. Men vänster, det villle hon inte. Inte ens när han bara lyfte den försiktigt framåt. Men, så fort jag bad henne om foten lyfte hon. Lika tryggt som alltid. Med lite gymnastik och trassel lyckades vi byta fot och den som höll i hästen så att hovis kunde fixa lite även på den foten. (Jag binder inte gärna upp oerfarna hästar). Själv är jag mest förvånad över att Bunny redan litar så på mig, hon har inte varit här länge och jag har inte lagt så mycket tid på henne.

Calinka kan ibland var alite tråkig vid skoning av bakfötterna, men det går nu bättre och bättre. Det brukar vara bräckningen som är problemet, men om jag tar bort skorna brukar allt gå bra för hovis. Så även denna gång, eller tills sista bakskon skulle slås fast. Då ville hon inte vara med mera. Även detta slutatde med att jag höll hoven och hovis spikade.

Maria myste med Pepper för någon vecka sedan, han gillar verkligen uppmärksamhet och klappar. Men det var inte bra nog, han ville bara att jag skulle mysa med honom. Maria har ändå hållit på med honom hela tiden sedan han kom till Sverige, så hon är inte precis okänd för honom. Så det var bara för mig att ge hon lite uppmärksamhet.

Percy då? Där har jag inte någon särskild historia just nu, men hon är ju ändå en helt fantastisk lite häst. Jag är fortfarande imponerad av hennes sätt att gå iväg med mig i mörkret, eller andra gången jag red henne och hon blev rädd, men stannade omedelbart, eller…

Sometimes I wonder what the horses really thinks about me, don’t really realize that they behave better just to please me. Just because I am me. Recently  three of my horses shown it very obvious and that warms my heart.

Veckan har satt högsta möjliga fart som vanligt.

I måndags red jag dressyr på Calinka och hamnade åter på kant med henne. Vad är det med oss, surtanter båda två. Percy fick också komma ut, hon blev så glad och gick utan tvekan en kortare tur i mörkret med pannalampan och mig på ryggen. Vilken duktig häst. Bunny såg mest ledsen ut för att jag inte myste mer med henne.

Tisdagen istället var det Peppers tur och vi var ute sådär 40 minuter. Det skulle gått fortare, men Pepper ville mest bara skritta. Han är lite osäker på mörkret, även om det annars är svårt att märka. Bunny är aningen, aningen tjock i ena frambenen så jag pysslade bara med henne och försökte lära henne lite trick istället.  I övrigt har hästarna gått upp i vikt sedan hösilaget kom in – jag gissar att vissa mest äter hela dagen.

Idag ska Mimmi och Maria åka ut, Pepper, Percy och Calinka motioneras. Vi får se om det blir någon häst över till mig, eller om jag blir hemma ikväll.