Förra helgen var Mathilda förbi och hjälpte mig att motionera ett par hästar. Först ut var Rose och Honey. Det har inte funnits tid att motionera Rose, men det passade perfekt att ta med henne ut sådär 25 minuter med Honey. Jag satt upp på Honey, andra gången i skogen och Mathilda kommenterade hur rolig/annorlunda hon tyckte inridningen av mina hästar var.

Och ja, jag följer inte precis det som jag en gång lärt om inridning. Längre och längre ifrån det verkar jag dra för varje häst dessutom. Hur blev det så?

Som tonåring satt jag in några tävlande travhästar. Bara en blev något utbildad så att det gick att göra lite mer än bara styra och bestämma tempo i skogen (vilket ofta går fort att lära en travhäst som är körd en hel del… På med en sadel, någon ledde hästen en stund och så red jag ofta ut i skogen påföljande tur…). Och sedan köpte jag Calinka från samma ställe. Jag följde mer det jag lärt mig eftersom hon skulle bli min ridhäst och det inte bara var för att ge lite omväxling till trvarans vanliga träning.  Men ändå – även hon var körd så det gick snabbt att komma igång. Skolningen tog däremot mera tid, men trots att hon inte är så kunnig har vi båda lärt oss mycket mer tillsammans än vad jag någonsin drömde om när jag köpte henne.

Percy kändes snarast som min första “riktiga” inridning – hon kom knappt ledvan från USA. Alla hästar jag tidigare startat hade varit körda och kunde sväng och stopp… Men, det gick ju bra. (Troligen mest på grund av att Percy är en så fantastisk häst).  På ungefär ett halvår fick jag och Maria henne certifierad med videofilm enligt RMHAs regler utan att egentligen kunna något om tölt och med så lite ridning som möjligt. För en treååring är ung. Jag vill inte belasta dem med ryttare särskilt mycket, tillåta mycket vila och inte jobba mer än max varannan dag.

Bunny hade 30 dagars träning när hon kom, så även om hon inte var särskilt utbildad kunde hon grunderna och accepterade en ryttare. Hennes dotter Thea blev därför mitt egentliga nästa inridningsprojekt. Men, henne hade jag haft hela hennes liv och mamma Bunny kände jag också när det var dags att starta henne. Kanske var det därför jag där jag började göra mer skillnad. Om det nu var det? Just nu känns det som om det var där ändringarna blev tydligare.

Iris och Whizzy lärdes till stor del upp på samma sätt. När man har en häst från tidiga år är det lätt att hinna tömköra, promenera och göra mycket annat med dem då och då i korta pass. Plötsligt bara satt jag på dem (även om jag såg till att ha Mathilda med, det är säkrare så). Iris var lite nervösare, så första gångerna hade jag någon som höll lite i henne och kunde lugna henne från marken med- bara för att underlätta för Iris. Och så var det inte så mycket mer med det. Efter några pass runt gårdsplanen fick de hänga med ut på tur och fick ryttaren en stund i skogen. Jag gillar att snabbt ta ut mina hästar i skogen. Jag upplever att fördelarna med att vara ridhäst blir tydligare för dem och att de har lättare att gå ett varv där än många runt, runt på ridbanan.

Jag var rädd för att Thea skulle bli för liten och insåg att det skulle behövas lite träning för att få henne att tölta väl. Istället för att sitta upp när hon nästan var tre år (rocky ston kan godkännas vid en lägre mankhöjd om de inte hunnit fylla tre år) och träna henne hårt ville jag träna henne långsamt. Vilket då betydde att sitta på henne mycket tidigare. Men bara några minuter varje gång någon gång i veckan. Så, jag tömkörde (så hon kunde start, stopp, höger och vänster), promenerade, hade henne som handhäst. Låta henne röra sig med sadel på ryggen. Allt möjligt för att hon skulle vara lugn och trygg och kunna så mycket som möjligt utan att jag satt på henne. Jag började även träna uppsittning, dvs hänga över henne ifrån en pall, eller svinga benet över. Plötsligt en kväll satt jag på henne. Ett tag senare skrittade vi iväg några meter. Barbacka, i grimma, det var så vi jobbade med uppsittningen. Först efter ett tag kom sadel och sidepull på.

Honey har varit svårare – hon har tyckte mycket varit jobbigt. Men, vi har långsamt jobbat då och då på samma sätt och det har fungerat även på henne att sitta barbacka i grimma. På henne tror jag det viktigaste har varit att få henne att lita på mig. Honey är nämligen väldigt känslig, hon läser tankar. Samtidigt är hon numer bossen över alla ston utom Percy. Och väldigt smart. Jag kanske kunde tvinga henne, men det skulle inte bli kul, troligen farligt och jag tror inte slutresultatet skulle bli så bra heller. Så, är inte Honey ok med att bära mig är det ingen idé att jag sitter på henne. Med henne är det mer än någonsin kvalité framför kvantitet. Därför har jag inte ridit henne mycket – jag vill ha rätt förutsättningar. Just nu innebär det sällskap med ut i skogen, någon av de andra hästarna som behöver ta en kort och lugn tur så jag kan promenera Honey en stor del av vägen och rida en bit. Då får vi lite draghjälp. Än kan jag inte bestämma helt hur vi ska gå, även om hon har börjat gå i täten och styr bra. Men visst, lite smågalet är det att rida ut på en häst som knappt är styrbar och ännu inte helt går dit man vill. Trots det tror jag det är det bästa sättet för henne just nu. Med tiden kommer jag att öka kraven på henne och hon kommer att klaga på det ibland. Troligen mer än någon av mina andra hästar. Men, Calinka är också på det sättet så jag tror jag kan hantera det. Och om det blir som jag hoppas kommer Honey att göra nästan vad som helst jag ber henne  om, bara jag tänker det.

Ytterligare en anledning till att jag gör på detta sätt är att det fungerar för mina hästar och det sätt jag använder dem på.

A different way to start horses

Mathilda passed by last weekend and helped me work a couple of horses. Rose and Honey were first. There hasn’t been time to work Rose, so it was perfect to bring her out for about 25 minutes with Honey. I got on Honeys back for the second time in the forrest and Mathilda commented that she enjoyed my way of starting my horses.
And yes, I don’t really follow what I once learned about starting young horses. It also seems as I get farther and farther away from that for every horse I start. How did that happen?

As a teenager I got to sit on some trotting Standardbred as a compliment to there usual training (they were competing in trot). Just one became a little bit more educated than just being able to turn and decide speed on the trail (and to get them ok for trail often goes really fast – they know most of things necessary already… I usually just got a saddle on the back and some one to lead me around a little and then went trail riding the next time…) Then I bought Calinka from that place. I tried to do things more according to the books as she was going to be my riding horse, not just get some change to the usual training for the trotters. But still, she had been in harness training so it got fast in the beginning. Schooling her was much more work, and even if she still isn’t that  schooled have we learned much more together than I dreamed about when I bought her.

 

Therefore Percy in many ways felt as the first horse that I “really” started. She arrived green halter broke form US. All my previous horses had been harness trained. But, Percy turned out very nice! (Probably mostly because she is such a wonderful horse). At about half a year Maria and I got her RMHA video certified even if neither of us knew anything about gaiting before we started her. And we didn’t ride her much. I don’t want to work three year olds very hard, especially not under saddle. The can be ponied, do tricks, desensitisation, ground driving etc for not to long periods of time, not to often and with periods of rest now and then.

 

Bunny had 30 days of training when she arrived and even if not schooled she knew some basics and accepted the rider. Her daughter Thea became my next starting project.But, I had known her all her life and I also knew Bunny too when it was time to start her. Maybe that was why I made some changes. If it was that? Now it feels as that might have been the changing point.

I were afraid that Thea wouldn’t be big enough and that she would require some training to gait well. Instead of starting her at nearly three years old (rocky mares can be certified at a lower height if before their third birthday) and work her hard I wanted to do it slow. Which then meant to sit on her earlier. But, only for a few minutes once in a week. So I ground drove her (to teach start, stop, right and left), went on walks with her, ponied her. Let her try the saddle and move around. As much as I could come up with that would make her calm and content about working before I really were on her back. I started to training mounting, I put my body over her, swung my leg over her back standing on a mounting block. And one evening I just happened to sit on her. Some time later we just walked a few steps. Bareback, only a halter and reins. It took some times before I adjusted to a sidepull and saddle.

Iris and Whizzy was in many ways trained the same way. When you have them from early times you don’t have to work often or much,; you still get time to ground drive, ponny, take walks etc. So, just like that I sat on them, even if I this time actually had someone with me (a more secure option). Iris was a little more nervous, so it was good to have someone to reassure her from the ground the first time. And that was about it. After some rides outside the barn we went to the forrest. I like to bring them to the forrest – my horses often thinks that makes much more sense and understand easily why it is so nice to have a rider than if we only walk around in the arena.

Honey has been harder than all my other horses. I haven’t had her since her early years and haven’t been able to prepare her slowly and something before she arrived here upset her a lot more than any of my other horses. It might just be the trip and that she is a sensitive horse, I’ll never know. But, it feels as the most important thing with her is to get her trust and to get her to enjoy all my crazy ideas.

So, I have been working her from the ground. She seems to read my mind and get upset if I argue with the other horses. She is also the boss of the mares except Percy and is very clever. Maybe I could force her into obedience, but I think that could be dangerous and the end result not so good. So, if Honey isn’t ok with carrying me is there no idea that I sit on her. Therefore only a halter and a couple of reins do fine. It is more quality than quantity with her. That is also why I haven’t been on her back many times – I need the right setting. Now that means another horse that does well with only a walk and I most of the time walk by Honeys side. If everything feels good I get up and “ride”. We still need the horse friend as that helps Honey with the direction – she still isn’t totally going where I want her to. But, she wanted to be in the lead right from the start. And yes, it is a bit crazy to ride such a green horse in only a halter bareback in the forest. Still, I think that’s the best for her right now. In time I am going to demand a little more from her and she is going to complain some times – probably more than any of my other horses. Cause she is a alpha mare and has attitude. Still, Calinka has been like that and I think I can handle that. We just both have to pretend that we get our will most of the time. And if it turns out as I hope I am going to get her to do almost anything just by thinking about it.

One other reason why I do it this way is that it works for the horse I have and the way I want to use them.

 

Below: Honeys first trail ride, like 5 minutes. I hadn’t ben on her back for at least six months, and then only for a few, short times at home.