Pepper var lite på tårna igår, men Mariah satt upp och efter att vi hade gått en bit (med mig hållandes i snöret) lugnade han ner sig. Han sköter sig egentligen bra, men man ser hur energin håller på att bubbla över. Finns någon med från marken kan han kontrollera sig. Nu försöker vi bygga det till en vana. Han får även jobba med hjärnan lite för att kunna fokusera sin energi på något annat – öppna är svårt. Hur kan någon tro att det ska gå att få in benen under magen? Särskilt i ena sidan tar det emot. Så det fick han jobba med. Och när han jobbar på detta sätt är det inga problem, även om det tar emot i kroppen så försöker han (men han stampar med foten när det tar emot för mycket – sötnos). Mariah sa att han till och med gav en ärlig form korta, korta stunder.
Vi sprang lite också och en av gångerna blev det några galoppsprång. Mariah leende sa allt. Dessutom kom leendet nästan tillbaka när hon pratade om galoppen. Hans galopp är underbar – jag har testat tidigare. På väg hem började grabben att gäspa ett antal gånger. Han kände sig väldigt nöjd med sig själv och över att ha fått jobba. Skulle han få välja skulle vi nog göra detta varje dag och ganska snart betydligt längre rundor. Nu är det ju bara det där med tid…
Pepper was full of energy yesterday but Mariah got on his back and after we had walked for a while (with me hold the lead rope) he settled down. Fun thing is that we someone is on the ground he don’t do a thing, he then can control himself. Even if he looks like that the energy is going to fly out of his ears. Now we are trying to get this into a habit. He also get to work with his brain – shoulder in is hard. How does anyone think that it is possible to put the hind hoof under the belly? Especially one side is harder that the other… And even if his body is think that it is hard he tries and works well. When he cant he stop his foot instead. (So sweet) Mariah even said that he worked in a nice frame short, short times.
We run a bit and once Pepper took a couple of canter strides. Mariah smile said it all. The smile even return while we spoke about his canter. He has a really nice canter (I have tried it before). Close to home he started to yawn some times. He felt so content with himself and was so relaxed. If he had the choice he would love to work like this every day (and pretty soon doing much longer and faster trails.) It’s just the thing about time…
