Han springer då och då bara iväg till hästhagen och så in i den. Hästarna kommer gärna och hälsar, men mamma är inte så glad…
He runs off to the horses pasture now and then and under the fence. The horses comes up to say hello but mum isn’t very happy…
Det var länge sedan Isac red, men så var vi ute i skogen och han fick skritta en liten stund själv och då vart han sugen på att göra det ännu mer. Jag kände att det nog var bra att träna under lite mer kontrollerade former så det blev ridbanan. Det var inte helt lätt att få Calinka att gå runt spåret, men efter ett tag så fick Isac till det. Sedan blev det lite trav (med mig springandes bredvid). Mot slutet började han få till lättridningen.
It was a long time since Isac rode, but we went into the forest and got to walk a little on his own so he wanted to do more of that. I thought it was good to train a little more in a more secure area so we used the arean. He found it rather hard to get Calinka to walk around the track, but managed to do so after some time. Then we trotted a little (with me by the side). In the end he started to get how to post.
Jag behövde promenera Whizzy men hade två barn hemma. Så ett barn fick vara i vagnen och det andra på hästryggen. Sedan fick häst, hund och barn följa med till skogen. Vid närmare eftertanke var nog Whizzy riden omkring tre timmar totalt i hela sitt liv innan den här turen. Hon skötte sig perfekt!
På väg ut ur skogen såg jag plötsligt en stor timmerbil komma mot oss. Som tur var, var vi precis vid ett vägskäl och jag lyfte snabbt ner David och gick iväg några meter med Whizzy. Det hade inte behövts för Whizzy stod helt stilla.
I needed to walk Whizzy but had two kids at home. So, one kid in the stroller and the other on the horse.Then horse, dog and kids went with me to the forest. While I thought a little I realised that Whizzy had had a human on her back for about three hours totally in her life before this walk. She behaved perfectly!
On our way back and nearly getting out of the forest I saw a big truck coming our way. Luckily, we were at a crossing so I quickly got David of the horse and walked Whizzy some meters away from him and the stroller. There was no need for that as Whizzy just stod calmly and watched while the truck passed.
What we meet in the forrest – this was when it turned back and we were home safely.
First time with Whizzy.
Eftersom barnen har kunnat hjälpa till har vi kunnat prova att tolka efter unghästarna. Ingen av dem hade någonsin dragit något – däremot är de tömkörda några gånger och har inte reagerat på tömmarna. Isac fick först gå med linorna efter hästen. Sedan fick han även dra med snowracerna och eftersom ingen av dem reagerade kunde han snart sätta sig och åka bakom dem. Både Iris och Whizzy var enormt duktiga och reagerade inte ett dugg på varken linor, snowracer eller att på dra. För varje häst blev det ett kort varv på några minuter runt gården.
Honey har jag inte tömkört, men vi provade ändå. Hon tyckte linorna var lite otäcka, precis som jag misstänkt, men höll sig lugn. Samma sak med snowracern – den lät lite obehagligt, men hon kunde tolerera den. Eftersom hon tyckte det hela var så pass mycket jobbigare avslutade vi där. Vi får se om det blir av att åka efter henne i år, eller om det får bli någon annan gång. Hon gjorde ett bra jobb där hon fick tänka och jobba med att ta det lugnt trots att hon inte var helt bekväm i situationen.
Second time – two kids on the snowracer.
As the kids could help me, we could let the youngsters pull the snowracer. None of them had pulled anything before, but I had worked them in long reins and they had never cared about the reins. First Isac just held the rope he was going to be pulled in behind the horse. Then He walked with the snowracer behind them so they could hear the noise. As neither of them reacted at all he could soon sit on the snowracer and be pulled. Whizzy and iris didn’t care the least about it and behaved so good! We just let them walk a few minutes around the farm. I haven’t been long reining Honey, but I tried her anyway. She thought the ropes was scary, as I had thought, but stayed calm beside me. She wasn’t happy about the sound of the snowracer either, but still stayed with me. As she found this so much harder than the other I didn’t put her any further. Maybe we continue another day and have her to pull us this year – otherwise it might be next year. I chose to stop as she did a good job and probably found it harder than the other two did.
Iris first time.
Honey just wanted to be comforted after her “hard” work.
Iris och Whizzy fick följa med på en promenad med två barnvagnar och hund. De skötte sig väl även om Iris ett par gånger glömde att hon hade någon med sig i andra änden av grimskaftet och funderade på att gå iväg i egen önskad riktning och Whizzy la sig ner för att rulla även denna gång. Undrar om det håller på att bli en vana hos henne?
Iris and Whizzy joined us for a walk with two strollers and a dog. They behaved well even if Iris forgot that she couldn’t take the exact route as she wanted but had to
do as the person in the other end of the lead rope told her and Whizzy once more lay down to roll. Wonder if that is going to be Whizzys new habit?
