En hingst i sina bästa dagar


När Pepper kom ville jag ha kadaver disciplin, han skulle lyda och veta sin plats. Han är ju hingst. Det blev särskilt viktigt när han efter att ha återhämtat sig ett par veckor började nafsa lite, började komma för nära in i min komfortzon. Så det var stanna, backa mest hela tiden från marken – särskilt om han överträdde någon av gränserna. Inget kul alls tyckte Pepper efter ett tag och började snarast ifrågasätta mera. Percy däremot fick lov att göra samma saker – hon är så undergiven, barnslig och söt. Och sto.

Sedan började jag tänka (och diskutera med Mariah). Är han inte främst häst? Han vill också få komma upp ibland och mysa, få bara vara. När jag intog den inställningen blev han inte ett dugg sämre – snarast bättre. Det blev inga maktkamper mellan oss för innan var det jag som triggade dem. Däremot inte sagt att han får gå in i min zon som han vill – bara att det blir en annan, mjukare sorts tillrättavisande. Som jag upplever fungerar lika bra. Vi har kul ihop. Egentligen handlar allt om min attityd.

Ju mer jag har använt detta synsätt ju mer ser jag hur han egentligen inte ifrågasätter – vilket jag redan hade känt innan. Inte ens när han stegrade i lina för mig var det en maktkamp. Snarast lek eller ett sätt att försöka komma undan, komma ifrån den dominanta, hotfulla människan. Inte heller ren flykt, en stegring i andra änden av grimskaftet där han varken kommer emot mig eller går från mig. Trots det är det så klart inte ok, vilket han också fått veta.

Ju längre tiden går, ju mer ser jag Emil i Lönneberga i honom – han kikar under lugg och ser vad han kan hitta på. Särskilt nu när underlaget inte varit lämpat för honom att springa på i hagen. För han har koll på var han sätter hovaran och leran som frusit och den kuperade terrängen i hans hage gör det svårt att göra annat än skritta. Så då gör han inte det. En klok häst. Fast vad ska han göra med alla energi? Det vart förra veckans test med mig där han lugnade sig efter att han sprungit, där han egentligen var lugn där han visste att han alltid skrittade. En energiexplosion där han visste att det var ok, där det fungerade. Idag var det samma sak – fast nu fanns en hel vecka uppladdad i hnom – min sjukdom har förhindrat allt (och gör fortfarande). Så en kompis skulle rida honom, jag varande för hur han varit förra veckan. Idag ville han däremot tveksamt framåt – idag var det bara uppåt som gällde. Balanserat ställde han sig snyggt på bakbenen och gick några steg! Däremot var det helt ok med en älg som jagades av hundar ett par hundra meter bort. Ryttaren valde att sitta av efter ett par vändor på detta sätt – helt förståligt. För underlaget var inte helt hundra – kan det varit därför han valde uppåt istället för framåt? Eller har han bara haft en vecka på sig att tänka ut nya idéer?

Så klart kan det vara smärta, utrustning som inte passar. Men detta sker bara på vissa ställen, inte kategoriskt. Mycket mer Emils hyss bakom än något annat. Jag hoppas att jag snart är så friks att jag kan sitta upp. Och att hagen blir bättre att röra sig i så energin kommer ut på andra sätt.

Mitt sätt att se på det hela kan så klart anses farligt och dumdristigt. Men hittils har det alltid fungerat så med hästar att om jag inte uppfattar att jag hotats, uppfattar det som att jag har förlorat en strid så har jag inte det – då ger jag inte hästen de signalerna. Så klart kan det trigga till än värre och farligare beteende, men jag har inte sett det från marken ännu – där har det blivit bättre. Från ryggen tror jag att det bara är en slump det som skett. Det gäller bara att det inte blir ett befäst beteende. Så, nu har vi planer för att bli av med energin – så gott det nu går och på ett sätt så att han inte behöver bära på en människa.

Och nästa gång det blir uppsittning på herrn blir i dagsljus av mig när jag mår skapligt. På en häst som har fått rasta av sig dagarna innan. Dessutom vet jag nu att han verkar vara vettigt balanserad på bakbenen – det ser man ju inte när man sitter uppepå. Viktigast av allt är att han inte lyckas skrämma mig nästa gång – inte hur länge eller vad vi gör – bara att det blir positivt. Marginalisera hans stegringar så mycket som går så att han inte känner att de ger något och berömma det han gör bra blir min taktik. Han är trots allt en väldigt grön häst som rest långt och hamnat i ett helt nytt sammanhang.

Nu, när han börjar komma i sitt livs toppnivå byter han ägare, land och blir ensam kung på gården. Inte konstigt om det sätter sina spår. I övrigt är han ju ko lung och jag känner att vi går långsamt framåt. Jag önskar att allt vore perfekt direkt – men så är det inte och det är bara att acceptera. Jag vet att jag har en härligt häst – vi ska bara bli lite mer samspelta.

0 replies

Leave a Reply

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Leave a Reply

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.