Mina söta hästar

Igår skulle jag promenerat med en kompis men hon fick förhinder. Hon tipsade i alla fall om en väg så vi testade i mörkret. Det skulle vara omkring 4,5 kilometer så jag, Pepper och Mika traskade iväg. När vi kom hem efter 30 minuter insåg jag att vi definitivt tagit fel väg. Nåja, det kommer flera dagar, kanske någon när det är ljust…

Dagens andra insikt blev hur mycket jag gillar mina hästar. En annan kompis hade bett mig ta in hennes hästar för kvällen. Jag har gjort det många gånger tidigare och det brukar inte vara något problem. Samma rutin har använts i flera år. Igår smet ponnyn under grinden och sedan var inget sig likt. Ingen av araberna ville plötsligt in. De mest for runt och vimsade och hejdade sig i sista stund när de var på väg in. Jag hade inga vacka ord för dem när jag gång på gång försökte få in dem och halkade omkring i leran i deras hage i mina walking skor. Till slut fick jag på en grimman och ledde in henne (normalt sett går de in utan att ledas). Den sista blev kvar ute (utebox i hagen). Antar att hon traskade in när hon blev hungrig. Nåja, det ger mig perspektiv när jag gnäller på mina hästar. Jag kasnke inte ska klaga om på mina när de missar mycket mindre saker än detta. Ibland glömmer man hur det kunde ha varit. (Och nej, för det mesta är damerna jag tog in helt normala, men igår vet jag inte vad).

I should have taken a walk with a friend yesterday but she got something else coming up. She told me about a road I haven’t tried yet so Pepper, Mika and I set of. This road should be about 4,5 kilometers so when we arrived home after 30 minutes I was certain that we hadn’t got it right. Well, it’ll be other day – maybe even with daylight. Trying new trips in the dark is a special thing.

The second realization of the day was how much I like my horses. A friend had asked me to bring her horses indoors. I have done that many times before and there is usually no problems. The same routine has been used for years. But when the pony ran through the gait and got indoors before the others everything changed. None of the Arabians wanted to get indoors. The mostly ran around, stopping just before going indoors. I didn’t say many beautiful words as I slid around in the mud in my walking shoes, trying to get them indoors. Finally I could put a halter on one of them (they usually walk indoors by themselves). The last one still refused so I left her with her stable door open as her stall in in the field. Guess she got indoors as she got hungry. At least the hole episode got me a perspective about my horses, maybe I shouldn’t be so disappointed if they do much minor things. they are so good that I forget how it could have been. (And no, normally those mares I card for yesterday behaves way better than this, don’t know what struck them.)

0 replies

Leave a Reply

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Leave a Reply

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.