Percy, tonåringen

Det är OK med kossor, trots allt.

Jag var ute och red Percy dels i tisdags kväll, dels i morse. Inför certifieringen så behöver hon kunna gå på volt i två minuter åt bägge hållen, och gå på volt är något som Percy tycker är alldeles särdeles tråkigt. Således tyckte jag att tisdagens ridning kunde vikas åt att få lilla damen att förstå att man ibland måste göra tråkiga saker.

Testar flugtäcke #1…

Första minuterna gick det ganska bra; hon var taggad och gaitade riktigt fint. Sedan förstod hon att vi inte skulle ge oss ut på fälten, och då surnade hon till rejält och ägnade sig mest åt allt utom att tölta. Det var ju tråååååkigt att rida runt, runt! Hon studsade lite när korna kom i full karriär mot ridbanan, men efter bara någon minut ville hon gå fram och hälsa. Det gillade inte korna, så då sprang de åt andra hållet. Med tanke på att jag red Percy barbacka första gången så hade jag förmodligen flugit all världens väg om hon hade varit en “normal” unghäst, men när hon skyggar så är det så milt att man knappt märker av det. Jag fortsätter att imponeras av hennes temperament varje gång jag rider henne.

Efter ridturen fick hon på sig ett flugtäcke, det passade sådär men jag tyckte det var bättre än inget. Flugplågan har ökat rejält sedan korna flyttade in i hagen.

…men #2 var bättre.

I dag blev det en tur på det stora fältet i stället. Det var sååå svårt att lämna kompisen Calinka, så det tog ett bra tag innan vi kom över vägen. När vi väl kom in på fältet så var det som att vända på en hand; Percy tyckte att det skulle vara full fart framåt. Jag tyckte vi skulle träna inför certifieringen, men det gick ju sådär. Det var än en gång alla möjliga konstiga gångarter, så till slut gav jag upp och lät henne galoppera en del. Oj så lycklig man kan vara – både jag och hästen! Hennes galopp är den i särklass bästa jag upplevt, mjuk och bärig och som att rida på ett moln.

Flugj*vlar.

En intressant iakttagelse var att hon i dag kastade väldigt mycket med huvudet. Jag förstod inte vad det var först: tränset satt som det skulle, pannluggen skavde inte, etc. Jag tänkte att det måste vara flugorna, men gissa vem som helt plötsligt slutade slänga med huvudet som en tok så fort hon fick syn på Calinka på vägen hem? Just ja, ett stycke Percy. Jag skulle gissa att hon helt enkelt var missnöjd med att hon inte fick springa fortfortfort. Hon har personlighet, den lilla hästen! Hon var lite svettig när vi kom hem, förmodligen mest för att det del blivit väldigt varmt ute väldigt snabbt, och dels för att hon stressade upp sig.

Jag bytte till ett annat flugtäcke som passade betydligt bättre, och även Pepper fick en huva på sig i dag. Tidigare har det räckt med hans långa pannlugg, men nu är det verkligen flugornas krig.

0 replies

Leave a Reply

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Leave a Reply

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.