Överambitiös igen?

Det kan vara så att den sömnbrist mina killar har sett till att jag fått har grumlat mitt omdöme något… De flesta hade nog vänt redan innan de kommit utanför grinden.
This was the height of the vegetation at some places.
I alla fall idag skulle jag, Pepper, David och Mika ta en promenad. Eftersom hästarna var i andra änden av hagen tänkte jag att vi lika gärna kunde ta vägen som börjar där; det är en vacker väg där man går på en liten stig mitt över det som är kvar av sjön kring slottet. Det är också den väg där Pepper fastnade tidigare i år när han gick för långt utanför stigen. 
Idag vart det en ny överraskning; jag har inte gått vägen sedan tidigt i våras. Tydligen har ingen annan det heller för skav stigen syntes sällan något men dessto mer mer av vass och brännässlor. Trots allt kämpade vi oss igenom det hela och fick som bonus med oss enorma mängder kardborrar hem. Alla förutom Mika. Hon vägrade hänga på redan innan vi gått genom hagen ( och det var nog tur). 
Nåja, vi fick träna på att ta oss fram i oländig terräng utan att kunna se så mycket, Pepper gick se lite nytt och jag fick motion… Dessutom en omgång till sammarbete. Och vi tänkte inte många gånger på att vända om.

Overambitious again?

It might be that the lack of sleep that my boys are causing me right no
w clouds my thoughts… Most people had probably turned around even before they got out of the pasture.
Anyway, Pepper, David, Mika and I were supposed to go on a walk. As the horses were in the other end of the pasture I thought that we could start from there; there is a beautiful path there, crossing what is left of the lake around the castle.It is also on that rout that Pepper got caught earlier this year when he got a little of the road.
Peppers tail when we got back.
Today I got a new surprise; I haven’t been taking this road since Pepper and I got stuck in the mud and apparently no-one else had either. The “road” had disappeared but there was a lot of vegetation. we got thru it and as a bonus we brought back a lot of thistles. Everyone but Mika – she refused to leave the pasture and meet us when we got back home. (Luckily, she would have had a hard time to follow us).
Well, we got to try hard terrain, do something new that demanded cooperation and I got exercise… And no – we hardly ever thought about turning back.
0 replies

Leave a Reply

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Leave a Reply

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.