Om att starta – en känslostorm
Det är inte sådär enkelt och självklart att starta upp ett företag. I alla fall inte för mig. Det är en stor risk och jag har man och barn, de får inte utsättas för mina dåliga beslut, familjen måste komma först. Sen funderar jag på mina egna motiv, att jag på många sätt lockats av eget företag i många år kan jag inte förneka, men är det någon form av 30 års kris som satt igång allt det här, eller en flykt? Vad är egentligen min motivation, som 15 åring konstaterade jag ju att mocka åt hästar hela dagarna inte var min grej. Å andra sidan, vad är det som hindrar mig; är det allas förmanande ord om att det kanske inte fungerar, om att jag måste tänka på andra, att jag inte får säga upp mig från jobbet.
Energin kommer i omgångar och sedan tar den helt slut. Känslorna åker berg och dalbana upp och ner och inte hjälper det att mina beslut kan påverka hela familjen; flytt, husbygge, ytterligare barn? Ska vi köra allt nästa år? Till och med jag backar lite för den idén. Vad är viktigast här i livet; hur ska alla bli nöjda? Inga svar är särskilt givna och jag pendlar återigen. Värdelös, kanon en bra idé? Energi och driv har jag i omgångar, men inte kan jag tvinga min familj till så många eftergifter? Risker, utmaningen av projektet, kreativitet, fria tankar, äntligen något mer än tankar, en möjlighet…VAD VILL JAG? Och hur mycket är jag beredd att sats? Hur kan jag satsa tillräckligt men ändå inte med för stor risk?
Det som frusterar mig mest av allt är att hade du frågat mig för 10 år sedan hade jag vetat precis, min väg hade ett mål, en tanke. Så mycket mer har tillkommit, ändrats och mina mål försvann. Är det egentligen där hela problemet ligger? Fast oavsett så löser inte det vad jag vill göra nu, hur idén ser ut och vilka risker jag kan tänka mig att ta. Tja, jag kan skriva flera sidor på samma sätt, tankarna virvlar nästan ännu snabbare i min hjärna. Svaren är mycket färre.
Leave a Reply
Want to join the discussion?Feel free to contribute!