Rockyn har sin egen gångart och det är nog det jag får mest frågor om så jag ska försöka göra en kortfattad beskrivning här:
Rasbeskrivning
Till och börja med kopierar jag det RMHA skriver om gångarten, bland annat i deras bylaws, dvs de regler som gäller för registering och tävling med hästarna:
“The Rocky Mountain Horse naturally demonstrates a smooth, ambling gait which glides forwards. The horse moves out with a lateral gait in which one can count four distinct hoof-beats that produce cadence of near equal rhythm. The speedy may vary but the four beat rhythm remains constant. The gait may technically be described as the simultaneous but asynchronous motion of the legs of the same side of the body followed by the movement of the legs on the opposite side. The gait is initiated by the hind leg- The length of stride for both hind and foreleg should be nearly equal. The Rocky Mountain horse moves his feet with minimal ground clearance and minimal knee and hock action. Because this gait does not waste motion it enables the horse to travel long distances with a minimal tiring.” Bylaws of the Rocky Mountain Horse Association, June 2011
Vad betyder detta då? Hur ser det ut?
Tyvärr har jag ingen bra video ännu att lägga ut på mina egna hästar, men det finns ett antal på nätet…Bla
denna. Denna häst lyfter ganska högt tycker jag, men lyssna på ljudet…(Tacka-tacka-tacka-tacka…)
Ska gångarten beskrivas snabbt jämför jag den med tölt. Den har nämligen samma fotförflyttning och timing mellan stegen som tölten. Däremot premieras inte höga benlyft lika mycket som hos islänningen. I “classic devision” i showsammanhang (dvs gångartstävling) får inte hästen lyfta benen högre än att hoven inte kommer högre än halva skenbenet. (Som parentes kan tilläggas att Kentucky Mountain hästar har en klass för hästar som lyfter benen något högre – park. Mer om de olika Mountainhästarna finns i ett annat inlägg) Den som tänker på Saddelbred eller Tennesse Wlaking Horses “articifiella” gångarter med förlängda hovar, skor och ibland grymma metoder för att få detta utfört är en bra bit från verkligheten. Som rasbeskrivningen säger: man strävar efter energibesparande gång så hästen orkar röra sig långa distanser.
Träning för gångart – är den medfödd?
Många gånger har jag hört det poängteras att gångarten är naturliga och att vissa hästar kunnat certifieras med bara ett par dagars träning (dvs inklusive inridning). Sanningshalten i det kan jag inte garantera, men det verkar inte ovanligt att man skickar iväg hästen på sådär 30 dagars träning och att de sedan klarar kraven för certifiering; dvs 2 minuters gångart i varje varv. Min Bunny är ett exempel på det. Det ska inte behövas några speciella hjälpmedel för att få fram gångarten och på certifiering och show finns det krav på skoning och hovlängd. Man får inte heller ha hästen skodd på bara bak eller fram hovar utan är den skodd måste den vara det på alla fyra fötter. På tävlingarna såg jag ingen som använde boots, däremot är hovarna ofta något länge än vad vi är vana vid i Sverige. Allt för att det ska vara så naturligt som möjligt. Många individer väljer också gångarten i hagen – men inte alla.
Hur känns det i sadeln?
Jag har läst flera beskrivningar och den jag tycker stämmer bra är den som säger att ” det ska kännas som om hästen klättrar uppför en stege med frambenen, bakbenen är aktiva och man själv sitter still i stormens öga. Det ska alltså vara mjukt och bekvämt för ryttaren. Percy har – i mina ögon – haft förmånen att visa mig många olika gångartsvarianter. Alla är bekväma (utom passgången) men man känner faktiskt skillnaden ganska bra efter ett tag.
Ett sätt att få in känslan för gångarten är att använda hörseln (och ett något hårdare underlag). Det ska vara en jämn fyrtaktig rytm :- tacka-tacka-tacka-tacka-tacka-tacka… som Toril i Tyskland lärde mig.
Trav – tölt – passgång
För många år sedan fick jag förklarat för mig att Trav – tölt – passgång låg på en axel i hästens gångartsregister. På den andra axeln fanns skritt – trav – galopp. Då förstod jag det inte, men jag tror att jag börjar göra det. Jag har sett flera förklaringar ungefär som
denna. Det har fått mig att förstå att trav och passgång till viss del är väldigt lika (två fötter i marken samtidigt, svävmoment, två fötter i luften) och dels är varandras motsatser (laterala eller diagonal benparet som är i luften/tar mark samtidigt). Övriga “easy gaits ” som de kallas i USA ligger mellan dessa extremer vilket gör att många hästar som kan utföra gångarter inom detta spektra kan ha flera växlar även om en av dem ofta är mer “naturlig” än övriga. Skillnaden mellan gångarterna är timingen på när benen sätts i marken. Tölten befinner sig i mitten i och med att det är lika långt avstånd mellan alla fötters nerslag, ett jämn 1-2-3-4 och inte 1-2–3-4 exempelvis. Namnet på gångarten och exakt hur de utförst beror ofta på rasen; exempelvis har Paso Finon väldigt korta steg, en ras (har glömt vilken) svingar sina framben extra mycket i sidled etc.
Mellan trav och tölt finns sedan fox trot och mellan tölt och passgång kommer “stepping pace”. Dessutom finns skrittvarinterna med som flat walk. Detta är en väldigt grov generalisering och det finns flera, ofta rasspecifika, nyanser mellan dessa. Den som vill läsa mer om detta kan söka på “gaited riding” – det finns många artiklar på nätet.
Form eller frame
På många engelska sidor om gångarter läser jag att ju närmare passgång en häst går, desto mer sänker den ryggen. Det är sant att man kan använda detta sätt för att få en häst att gå i gångart – men det går även att rida hästen i den typ av form som vi är vana vid i Sverige. Jag har själv testat det på ett underbart sto! Däremot tror jag att varianten där man låter hästen sänka ryggen är betydligt vanligare, vilket tyvärr också syns på att ryggmusklerna inte utvecklas som man är van vid i Sverige. Däremot skulle jag tro (men jag tänker inte testa) att det är en genväg till dessa gångarter att använda stångbett, sitta långt bak på hästens rygg och med mera utav en stolsits.
Andra gångarter och hur man kan påverka gångarten
I och med att Rockyn “töltar” har den också möjlighet att utföra tölt finns också flera andra möjligheter. Visa individer är mer specialiserade på det ena eller det andra. På shower ser man ofta “stepping pace”, särskilt i hörnorna. Percy har däremot visat en gångart mellan tölt och trav. Det bör vara någon sorts fox trot.
Eftersom gångarterna förhåller sig som förklaras i stycke ovan kan man utnyttja det i träningen. En otränad häst som inte är helt “fixerad” i sin gångart kan nämligen oftast få att lätt byta genom förändring i underlag och lutning. Vill man ha trav eller en mer travaktig gångart (tex om hästen gå i passgång och ma vill tölta) kan man utnyttja uppförsbackar. Ofta räcker det med en lätt lutning. Enda gången jag travat Percy har det just berott på detta… Planen är dock att hon ska läras att trava på kommand när hon utbildas vidare. Om man istället har en häst som ligger närmare trav än den gångart man önskar kan man träna i nerförslut. Då blir gångarten mer passgångsaktig. Det ska även vara ett sätt att få även hästar som inte har gångarterna naturligt att börja tölta… Ju mer tränad hästen är, desto lättare har den att klara både upp och nerförsbackar och behålla den gångart ryttaren har tänkt.
Ytterligare en aspekt är att hästar som ofta jobbar med sänkt rygg ofta blir stel och därmed får allt lättare att sänka ryggen och kanske så småningom hamna nära passgång istället för exempelvis tölt. Tyvärr såg vi både stela hästar som tveksamt kunde gå i sidled och många dåligt musklade ryggar i USA. I alla fall för Percy verkar passgången komma fram mer när hon börjar bli lite trött – vilket också kan vara något att tänka på. Även underlaget spelar roll – ett jämnare underlag kan främja vissa gångarter över ett lite ojämnare. Percy visar även tydligt att farten spelar roll. Hon klarar inte att tölta så fort ännu utan hamnar då mer mot trav.
Trav och galopp då?
Båda Pepper och Percy både travar och galopperar. Tidigare i rasens historia visades de på shower där även dessa gångarter kunde ingå, men idag visas inte dessa gångarter och inte alla ryttare använder dem. Många verkar rädda för traven, medan jag bara tycker det är en förmån att ha en häst med många växlar. Vissa individer med flera gångarter har svårt för galoppen, men det gäller inte mina Rockisar – övriga har jag svårt att uttala mig om. Pepper och Percy har istället ovanligt lätt att ta galopp och de som provat har fått ett fånigt leende över hela ansiktet efter första galoppen. De är så oerhört bekväma och härliga att sitta på… Vi får se om det fortsätter att vara enkelt för dem även när det blir större krav i galoppen. På grund av denna “rädsla” för andra gångarter är det inte säkert att man kan provrida en häst i vare sig trav eller galopp om man är i USA.
Avel för gångart
Enligt flera källor på nätet finns det olika saker man kan avla på för att lättare få hästen i tölt och passgång. Dett gäller alltså alla hästar som har gångarter utöver skritt, trav och galopp. Jag kan inte garantera att detta stämmer, men jag såg ett antal hästar som hade just desa attribut i USA och de går emot vad jag har lärt mig uppskatta exteriört…(Därför försökte jag välja mina hästar så de inte har dess egenskaper).
Lång rygg och en SI-led som sitter långt bak kan göra det lättare för hästen att sänka ryggen och därmed komma i “gångart”.
Långa bakben, särskilt skankben; samma sak här, det blir svårare för hästen att komma in ordentligt under kroppen med bakbenen i en ärlig form, men det ser ut som om den jobbar på bra.
Överbyggd, ytterligare ett sätt att få hästen i neråt balans och att sänka ryggen för att lättare komma till gångart på det sättet.
Just nu känns det som om jag mest jobbar på stallet. Jag målar lösdriften och snickrar på utfodringsplats och idag fixade jag äntligen ett hål i stallet! Nåja, härrom dagen red jag faktiskt dressyr på Calinka och igår tränade jag alla hästarna på att gå över presenning, över en lastpall och att gå sidvärtes. Det senaste var svårast. Jag och Percy fick diskutera en hel del innna budskapet gick fram. Blir till att träna mera på det.
