Med utgångspunkt i en kommentar jag fick på Facebook angående Peppers stamtavla ska jag försöka utveckla min tankar kring Rocky Mountain hästar och inavel:
Kommentaren mynnade i att Pepper hade en hingst (Kilburns Chocolate Sundown) två gånger i sin stamtavla – båda gångerna på sin mors sida. Själv är jag upplärd med en “skräck” för allt som kan var inavel och är jag lite drastisk gillar många det i USA (fast då kallas det linjeavel och att bevarar gamla blodslinjer). Trots de olika orden har jag svårt att finna var den verkliga skillnaden är mellan linje- och inavel. Ett exempel är att i USA anges ofta hur många procent Tobe hästar har i sin stamtavla och många strävar efter en så hög procent som möjligt (gärna kring 50%).
Vem var då Tobe? Han är stamfar och finns i nästan alla Rocky Mountain hästars stamtavla. Det finns flera bra texter om honom om man söker på internet. Ibland stämmer de olika texterna inte överense, men ett verkar var säkert med Tobe – han var en bra förvärvare och säkert en mycket speciell häst. Tobe fick många avkommor och i RMHA är det främst fem söner som återfinns i stamtavlorna hos dagens hästar. Dessa är Yankee(Ragtime), Sewell’s Sam, Sam Clemon’s Tim, Maple Squirrel och Kilburn’s Chocolate Sundown. Den sistnämnda har Tobe både som far och morfar och är den hingst som fick flest avkommor. Det är inte bara Kilburn’s Chocolate Sundown som är en korsning av nära släktningar; Cheek’s Rocky är ett annat exempel – en av få hingstar som inte har Tobe i stamtavla. (Eftersom han inte har Tobe i stamtavlan finns idag inte så många avkommor efter hans linje.) Sam Tuttle som ägde Tobe och troligen räddade rasen från undergång korsade också hästar som var relativt nära släkt. Anledningarna jag fått höra om var flera – det fanns få lämpliga hästar att välja bland och det verkade inte heller vara ett lika stort tabu som det är i Sverige i många kretsar idag.
Det går också att konstatera att inavel eller linje avel har använts inom många olika raser, inom flera olika djurarter. De flesta raser vi har idag har en väldigt liten avelsbas, eller har gått igenom en period när en eller ett par indivier kraftigt har influerat rasen.
Är det bra då? Tja, därom lär det finnas flera åsikter. Att linje/inavla är ett sätt att konsolidera en typ – man försöker få individerna homozygota för så många önskade gener som möjligt. Om man lyckas betyder det att de alltid kommer att nedärva sina goda egenskaper till avkomman. Ofta kanske det räcker med en heterozygot individ för att dessa egenskaper ska göra sig gällande. Jättebra alltså! Alla avkommor efter den homozygota individen får önskade egenskaper och då når man till viss del avelsmålen. Problemet är bara att ingen individ är felfri – hur underbar denne än är – så bär vi alla på mindre bra gener. Oftast är dessa recessiva och man märker inte av deras dåliga egenskaper förrän man får dubbelupplaga av dem…Men det tar ofta längre tid att konsolidera en ras om man använder individer som inte är lika nära besläktade. I vissa fall kanske man helt förlorar den typ och de karakteristiska egenskaper man försökte bevara.
Åter till Rockisarna; idag förekommer ofta någon av Tobes söner mer än en gång i stamtavlan och Tobe flera gånger. Är det något problem då? Idag är rasen av allt jag fått reda på i det stora frisk och hälsosam (förutom ASD/MCOA men det är lätt att undvika). Personligen vill jag ha en så bred bas som möjligt stamtavlemässigt, utan att tappa rasens karakteristiska egenskaper. Jag strävar inte efter en så hög procent av Tobe som möjligt. Inte för att jag inte tror att det var en fantastisk häst utan för att jag är rädd för de eventuella recessiva skadliga gener som det kan medföra. En svårt balansgång och där valen kanske ser lite annorlunda ut om det hade funnits nedskrivna stamtavlor för flera generationer än vad det gör idag.
Starting with a Facebook comment about Peppers pedigree I am going to try to explain my thought about Rocky Mountain Horses and inbreeding a little bit more:
The comment started with him being inbreed as he has one horse (Kilburn’s Chocholate Sundown) twice in the pedigree that i published. Both time on his mothers side. I am raised with a “fear” of everything that might be inbreeding. Being radical many seems to like that in USA (but under the name line-breeding and “preserving old bloodlines”). One example is that often the percentage of Tobe is told in different horses and many strive for a high percentage (preferably about 50 %).
Who was Tobe? He is the founder stallion fo the bred and is found in most Rocky Mountain horses pedigrees. There is a lot of good information about him on the internet. Sometimes the different sources don’t agree, but one thing seems so be for sure – he was a good breeding stallion and a very special horse. Tobe got a lot of offspring and in RMHA there is mostly five of his son’s that is found. It is Yankee(Ragtime), Sewell’s Sam, Sam Clemon’s Tim, Maple Squirrel and Kilburn’s Chocolate Sundown.The last one has Tobe both as father and grand sire on his dame’s side and was the stallion that got most offspring. It is not only Kilburn’s Chocolate Sundown that is a product of breeding closely related horses – Cheek’s Rocky is another one – one of few early stallions in the breed without Tobe in the pedigree. (Because of that he don’t have a lot of offspring in the breed today). Sam Tuttle, that owned Tobe and probably saved the breed from being distinguished also breed horses closely related to each other. The reasons that I have heard about was that there was few horses to chose among and that breeding close relatives wasn’t such a big tabu as it is in may groups in Sweden today.
Looking at many other breeds, among different animal groups line-breeding or inbreeding have very often been used. Most man made breeds today have once a very small breeding group, or one or two individuals have had a major impact during some time. Often a heterozygous individual shows many off the preferred traits and voila – the success is there. Great! All offspring of the homozygous individual gets the searched for traits. The only problem is that all individuals have faults – no mater how wonderful he or she is we have less good genes. Usually those are recessive and you don’t notice them until you get two of the same kind… And when breeding for getting the good one in pairs the bad one are as likely to be paired as well. But to consolidate a breed without using close relatives usually takes much longer times. Sometimes you might even loose the things you tried to save.
Back to the Rockies; today one of Tobe’s sons is in a horses pedigree more than once, and Tobe might be there more than once. Is there a problem? According to what I have heard the breed is healthy and sound (except for ASD/MCOA but that is easy to avoid) Personally I want as wide a breeding base a possible, without losing the breed characteristics. I don’t strive for as high percentage of Tobe as possible. Not because I don’t think he was a fantastic horse, but because I am afraid of the negatives sides that might show up. It is a hard balance and the choices might have been different if there had been more accurate pedigrees. As the registry is only 26 years old information of course is missing.
Is it good then? Well, that’s a question hard to answer. To line-/inbreed is a way to consolidate a type -to get as many individual homozygous for as many preferred genes as possible. If that succeeds they are going to inherit there good traits to their offspring.
Yesterday I rode Percy – she i lovely, surprising me every time. If I don’t think about her being a uneducated youngster she responds easily for my seat, easily slowing down. That she then now and then things that I am boring when I ask her to turn and then grabs the rein in her mouth is another thing. She is a filly with her own ideas!
