Ibland undrar jag vad hästarna tycker om mig, inser inte att de faktiskt ställer upp extra för just mig. För att jag är jag. Nyligen visade tre av mina hästar det väldigt tydligt och det värmer.
Bunny tyckte inte om att hovslagaren skulle lyfta hennes bakfötter. Hon såg rädd ut och ville helst klättra upp i mitt knä om hon bara kunnat. Hovis är bra och snäll, så han sa aldrig ifrån, såg hennes rädsla och reagerade därefter. Med lite distraktion lyckades han så till några tag på högerbak fot. Men vänster, det villle hon inte. Inte ens när han bara lyfte den försiktigt framåt. Men, så fort jag bad henne om foten lyfte hon. Lika tryggt som alltid. Med lite gymnastik och trassel lyckades vi byta fot och den som höll i hästen så att hovis kunde fixa lite även på den foten. (Jag binder inte gärna upp oerfarna hästar). Själv är jag mest förvånad över att Bunny redan litar så på mig, hon har inte varit här länge och jag har inte lagt så mycket tid på henne.
Calinka kan ibland var alite tråkig vid skoning av bakfötterna, men det går nu bättre och bättre. Det brukar vara bräckningen som är problemet, men om jag tar bort skorna brukar allt gå bra för hovis. Så även denna gång, eller tills sista bakskon skulle slås fast. Då ville hon inte vara med mera. Även detta slutatde med att jag höll hoven och hovis spikade.
Maria myste med Pepper för någon vecka sedan, han gillar verkligen uppmärksamhet och klappar. Men det var inte bra nog, han ville bara att jag skulle mysa med honom. Maria har ändå hållit på med honom hela tiden sedan han kom till Sverige, så hon är inte precis okänd för honom. Så det var bara för mig att ge hon lite uppmärksamhet.
Percy då? Där har jag inte någon särskild historia just nu, men hon är ju ändå en helt fantastisk lite häst. Jag är fortfarande imponerad av hennes sätt att gå iväg med mig i mörkret, eller andra gången jag red henne och hon blev rädd, men stannade omedelbart, eller…
Sometimes I wonder what the horses really thinks about me, don’t really realize that they behave better just to please me. Just because I am me. Recently three of my horses shown it very obvious and that warms my heart.
Bunny didn’t like when the farrier wanted to lift her hind feet. She looked scared and had climbed my lap is only she could. The farrier is gentle and didn’t never talk harsh to her, saw her fear and reacted upon that. With some distraction we managed to fix her right hind feet. But the left one, no. Not even when he tried to lift it carefully forward. But, as soon as I asked her for her foot there was no problem.As trusting as ever. With some gymnastics, and some struggle we manged to change position so he got the foot and I hold the horse (I didn’t tie her up as I prefer not to with more experienced horses) I am most amazed about that Bunny came to me for support, that she already trusts me, she hasn’t been here long and I haven’t done a lot of things with her.
Calinka isn’t always the most fun to shoe when it comes to her hind feet, even if it gets better and better. It usually is to get rid of the old shoe that is the problem. If I don that part, the farrier can work afterwards. As this time, or until the last hind shoe was getting attached. She didn’t like that. Solution? I held the foot and the farrier attached the shoe.Maria cuddled with Pepper a couple of weeks ago. He really likes attention and to be patted, but this time it wasn’t good enough. He wanted me to do it, Maria wasn’t good enough. Still, she has been handling him ever since he arrived in Sweden every now and then, so they are not strangers. So I just had to give him some attention.
Percy then? I don’t have any special story right now, but she is a fantastic little horse. I am still impressed about her behavior when we trail rode in the dark the other day, or the second time I rode her , she got scared but stopped directly, or….
