Tjejerna hittade något farligt att springa från och fick även igång Pepper (som rör sig över ojämn terräng och lite nerförslut).
Pictures from today:
-15 degrees Celsius and sun
The girls found something so they had to run a bit and even got Pepper running as well (in the picture he is going slightly downhill on a rough surface)
I am so happy with my horses – all three of them. So wonderful to work with a horses that easily gets what I want (Peppers first longing session), that easily performs a lot of things. Pepper already has a better canter than Calinka that has had years and years of training. Calinka that nearly everyday stands by the gait, waiting for attention. That is so easy to ride, even if she doesn’t have the best qualifications. And Percy, she just stand together with Calinka at the gait and if insecure she would like to sit in my lap, her safe place is with humans. Yesterday she got back to the gait after they had gotten their grain, and Calinka had left. Guess she just wanted attention. It doesn’t mater how sick I am, I really appreciate that. Three horses, similarities and differences. Three levels of education, three different plans for the year. How lucky I am that they all happened to get into my stable!
Today the vet arrived for the second vaccination for all horses and longing of Pepper. Everything went good, Pepper behaved perfectly even if it was the second time i longed him – and probably the second time he was longed in his life. Monday was the first time. In the picture he shows his trick from the weekend – to stand on the “bridge”. The girls mostly found it boring to stay inside, waiting for the vet.
Jag orkade i alla fall följa med och fota medan Mariah tömkörde Pepper (som skötte sig väldigt bra) och han fick tom tölta lite på töm. Men det finns isfläckar. Jobbigt blev det när Mariah började begära sluta av honom – det är bara andra gången han utför det. Trots det försökte han utföra de konstiga sakerna människan begärde av honom.
At least I had energy enough to photo while Mariah ground drew Pepper (that behaved very good). He even gaite a little, but there was patches with ice so it had to be slowly and with a good knowledge about what areas to avoid. It got hard when Mariah asked for quarter in – it is only the second time he does that – but he did fine trying to obey the strange human orders.
När Pepper kom ville jag ha kadaver disciplin, han skulle lyda och veta sin plats. Han är ju hingst. Det blev särskilt viktigt när han efter att ha återhämtat sig ett par veckor började nafsa lite, började komma för nära in i min komfortzon. Så det var stanna, backa mest hela tiden från marken – särskilt om han överträdde någon av gränserna. Inget kul alls tyckte Pepper efter ett tag och började snarast ifrågasätta mera. Percy däremot fick lov att göra samma saker – hon är så undergiven, barnslig och söt. Och sto.
Sedan började jag tänka (och diskutera med Mariah). Är han inte främst häst? Han vill också få komma upp ibland och mysa, få bara vara. När jag intog den inställningen blev han inte ett dugg sämre – snarast bättre. Det blev inga maktkamper mellan oss för innan var det jag som triggade dem. Däremot inte sagt att han får gå in i min zon som han vill – bara att det blir en annan, mjukare sorts tillrättavisande. Som jag upplever fungerar lika bra. Vi har kul ihop. Egentligen handlar allt om min attityd.
Ju mer jag har använt detta synsätt ju mer ser jag hur han egentligen inte ifrågasätter – vilket jag redan hade känt innan. Inte ens när han stegrade i lina för mig var det en maktkamp. Snarast lek eller ett sätt att försöka komma undan, komma ifrån den dominanta, hotfulla människan. Inte heller ren flykt, en stegring i andra änden av grimskaftet där han varken kommer emot mig eller går från mig. Trots det är det så klart inte ok, vilket han också fått veta.
Ju längre tiden går, ju mer ser jag Emil i Lönneberga i honom – han kikar under lugg och ser vad han kan hitta på. Särskilt nu när underlaget inte varit lämpat för honom att springa på i hagen. För han har koll på var han sätter hovaran och leran som frusit och den kuperade terrängen i hans hage gör det svårt att göra annat än skritta. Så då gör han inte det. En klok häst. Fast vad ska han göra med alla energi? Det vart förra veckans test med mig där han lugnade sig efter att han sprungit, där han egentligen var lugn där han visste att han alltid skrittade. En energiexplosion där han visste att det var ok, där det fungerade. Idag var det samma sak – fast nu fanns en hel vecka uppladdad i hnom – min sjukdom har förhindrat allt (och gör fortfarande). Så en kompis skulle rida honom, jag varande för hur han varit förra veckan. Idag ville han däremot tveksamt framåt – idag var det bara uppåt som gällde. Balanserat ställde han sig snyggt på bakbenen och gick några steg! Däremot var det helt ok med en älg som jagades av hundar ett par hundra meter bort. Ryttaren valde att sitta av efter ett par vändor på detta sätt – helt förståligt. För underlaget var inte helt hundra – kan det varit därför han valde uppåt istället för framåt? Eller har han bara haft en vecka på sig att tänka ut nya idéer?
Så klart kan det vara smärta, utrustning som inte passar. Men detta sker bara på vissa ställen, inte kategoriskt. Mycket mer Emils hyss bakom än något annat. Jag hoppas att jag snart är så friks att jag kan sitta upp. Och att hagen blir bättre att röra sig i så energin kommer ut på andra sätt.
Mitt sätt att se på det hela kan så klart anses farligt och dumdristigt. Men hittils har det alltid fungerat så med hästar att om jag inte uppfattar att jag hotats, uppfattar det som att jag har förlorat en strid så har jag inte det – då ger jag inte hästen de signalerna. Så klart kan det trigga till än värre och farligare beteende, men jag har inte sett det från marken ännu – där har det blivit bättre. Från ryggen tror jag att det bara är en slump det som skett. Det gäller bara att det inte blir ett befäst beteende. Så, nu har vi planer för att bli av med energin – så gott det nu går och på ett sätt så att han inte behöver bära på en människa.
Och nästa gång det blir uppsittning på herrn blir i dagsljus av mig när jag mår skapligt. På en häst som har fått rasta av sig dagarna innan. Dessutom vet jag nu att han verkar vara vettigt balanserad på bakbenen – det ser man ju inte när man sitter uppepå. Viktigast av allt är att han inte lyckas skrämma mig nästa gång – inte hur länge eller vad vi gör – bara att det blir positivt. Marginalisera hans stegringar så mycket som går så att han inte känner att de ger något och berömma det han gör bra blir min taktik. Han är trots allt en väldigt grön häst som rest långt och hamnat i ett helt nytt sammanhang.
Nu, när han börjar komma i sitt livs toppnivå byter han ägare, land och blir ensam kung på gården. Inte konstigt om det sätter sina spår. I övrigt är han ju ko lung och jag känner att vi går långsamt framåt. Jag önskar att allt vore perfekt direkt – men så är det inte och det är bara att acceptera. Jag vet att jag har en härligt häst – vi ska bara bli lite mer samspelta.
