Att göra alla hästar glada

/0 Comments/in , /by

För att göra hästarna nöjda finns det många olika saker man kan göra, motion och omhändertagande är så klart del i det hela, men jag skulle vilja påstå att deras sällskap och hage spelar stor del i det hela. Trots allt tillbringar mina hästar största delen av sitt liv med sina artfränder och att då få dem att trivas med sina kompisar anser jag viktigt. Däremot är det SVÅRT.

Inte för att de flesta av mina hästar inte trivs bra ihop, men för att det är så många aspektera att ta hänsyn till. Dels ska det bli bra balans mellan lösdrifterna och lagom antal hästar där (vintertid i alla fall). Sedan ska hingstarna inte gå ihop, och jag vill bara att de går med ston de har betäckt (eller föl/åringar). Men inte själva.  Med tre lösdrifter är det redan här ett bekymmer.

Sedan vill jag ha fölen/unghästarna tillsammans så de kan leka. Och innan avvänjning ska de gå med sina mammor, efter avvänjningen gäller det motsatta. Så borde foderbehov och hänsyn tas till vilka som trivs extra bra ihop tas och fölen bör ha minst en vuxen hos sig… Och tja, någonstans här börjar det bli riktigt knivigt… Som tur är känner mina hästarna varandra så flyttar mellan hagar blir generellt odramatiska. Nu trodde jag att jag hade fått ihop en bra fördelning, men så började Pepper visa att han inte var nöjd med att vara barnvakt så nu fick jag splitta på fölen och istället ta in ett par ston till Pepper.

Så nu går pepper med Honey, Rose, Lakrits och Chili. Percy, Bunny, Alba och Yakira delar hage och så Iris, Footy och Calinka. Men snart lär det ändras igen. Fölen kommer flytta under våren, Whizzy komma tillbaks för fölning, Percy ska få komma iväg och jobba…

Chili, Lakrits, Alba & Yakira

Hoppas nu att det blir lugnt. Enda till fölningstider åtminstone – då brukar ju det fölande stoet ha preferenser om sällskap…Nåja, till dess är det långt och mycket kan ha hunnit hända, kanske är flera redan ute på bete då.

To make the horses happy

To make all horses happy is there a lot that can be done, work and care is of course parts in it, but I would say that friends and pasture plays a big role in it. At least my horses spend most of their lives with their equine friends and to make that a great place is important to me. But not easy.

Not that most of my horses don’t go well together, but there is so many things to consider. I need to get a good balance between the sheds with a good amount in each (during winter at least). The stallions can’t be in the same pasture and I only want them to be with mares that they have covered (or youngsters). But not alone. With three shed can just this be problematic to achieve.

Then I want the youngsters to be together, to be able to play. Before the weaning they should be with their dame, after the opposite. The should feeding needs (some needs more, others less) and which horses that prefers to be together be taken in consideration as well as that the young ones needs at least one grown up… And here starts the real challenges… Luckily does my horse knows each other well and moving between pastures is often undramatic. Now I thought I had a good balance, but pepper started to complain about being the babysitter so I had to do some changes.

So now is it Pepper, Honey, Rose, Chili and Lakrits in one shed. Percy, Bunny, Alba and Yakira in another. Iris, Footy and Calinka in the third. And change is to come… Foals moving during the spring, new ones being born, Whizzy getting back for foaling, Percy getting away to work…

Just hope that it can stay close to this for some time – but it won’t be longer than foaling time I guess – then has the mothers to be often special requirements about company…

Annorlunda inridning

/2 Comments/in , /by

Thea 2 years old, pulling a toy for kids.

Förra helgen var Mathilda förbi och hjälpte mig att motionera ett par hästar. Först ut var Rose och Honey. Det har inte funnits tid att motionera Rose, men det passade perfekt att ta med henne ut sådär 25 minuter med Honey. Jag satt upp på Honey, andra gången i skogen och Mathilda kommenterade hur rolig/annorlunda hon tyckte inridningen av mina hästar var.

Och ja, jag följer inte precis det som jag en gång lärt om inridning. Längre och längre ifrån det verkar jag dra för varje häst dessutom. Hur blev det så?

Som tonåring satt jag in några tävlande travhästar. Bara en blev något utbildad så att det gick att göra lite mer än bara styra och bestämma tempo i skogen (vilket ofta går fort att lära en travhäst som är körd en hel del… På med en sadel, någon ledde hästen en stund och så red jag ofta ut i skogen påföljande tur…). Och sedan köpte jag Calinka från samma ställe. Jag följde mer det jag lärt mig eftersom hon skulle bli min ridhäst och det inte bara var för att ge lite omväxling till trvarans vanliga träning.  Men ändå – även hon var körd så det gick snabbt att komma igång. Skolningen tog däremot mera tid, men trots att hon inte är så kunnig har vi båda lärt oss mycket mer tillsammans än vad jag någonsin drömde om när jag köpte henne.

Iris & Percy. Bareback. Not much time with a rider. Just leaving for a very short trail ride.

Percy kändes snarast som min första “riktiga” inridning – hon kom knappt ledvan från USA. Alla hästar jag tidigare startat hade varit körda och kunde sväng och stopp… Men, det gick ju bra. (Troligen mest på grund av att Percy är en så fantastisk häst).  På ungefär ett halvår fick jag och Maria henne certifierad med videofilm enligt RMHAs regler utan att egentligen kunna något om tölt och med så lite ridning som möjligt. För en treååring är ung. Jag vill inte belasta dem med ryttare särskilt mycket, tillåta mycket vila och inte jobba mer än max varannan dag.

Bunny hade 30 dagars träning när hon kom, så även om hon inte var särskilt utbildad kunde hon grunderna och accepterade en ryttare. Hennes dotter Thea blev därför mitt egentliga nästa inridningsprojekt. Men, henne hade jag haft hela hennes liv och mamma Bunny kände jag också när det var dags att starta henne. Kanske var det därför jag där jag började göra mer skillnad. Om det nu var det? Just nu känns det som om det var där ändringarna blev tydligare.

Iris och Whizzy lärdes till stor del upp på samma sätt. När man har en häst från tidiga år är det lätt att hinna tömköra, promenera och göra mycket annat med dem då och då i korta pass. Plötsligt bara satt jag på dem (även om jag såg till att ha Mathilda med, det är säkrare så). Iris var lite nervösare, så första gångerna hade jag någon som höll lite i henne och kunde lugna henne från marken med- bara för att underlätta för Iris. Och så var det inte så mycket mer med det. Efter några pass runt gårdsplanen fick de hänga med ut på tur och fick ryttaren en stund i skogen. Jag gillar att snabbt ta ut mina hästar i skogen. Jag upplever att fördelarna med att vara ridhäst blir tydligare för dem och att de har lättare att gå ett varv där än många runt, runt på ridbanan.

Whizzy December 2017, first trail ride, less than five minutes on her back.

Jag var rädd för att Thea skulle bli för liten och insåg att det skulle behövas lite träning för att få henne att tölta väl. Istället för att sitta upp när hon nästan var tre år (rocky ston kan godkännas vid en lägre mankhöjd om de inte hunnit fylla tre år) och träna henne hårt ville jag träna henne långsamt. Vilket då betydde att sitta på henne mycket tidigare. Men bara några minuter varje gång någon gång i veckan. Så, jag tömkörde (så hon kunde start, stopp, höger och vänster), promenerade, hade henne som handhäst. Låta henne röra sig med sadel på ryggen. Allt möjligt för att hon skulle vara lugn och trygg och kunna så mycket som möjligt utan att jag satt på henne. Jag började även träna uppsittning, dvs hänga över henne ifrån en pall, eller svinga benet över. Plötsligt en kväll satt jag på henne. Ett tag senare skrittade vi iväg några meter. Barbacka, i grimma, det var så vi jobbade med uppsittningen. Först efter ett tag kom sadel och sidepull på.

Honey har varit svårare – hon har tyckte mycket varit jobbigt. Men, vi har långsamt jobbat då och då på samma sätt och det har fungerat även på henne att sitta barbacka i grimma. På henne tror jag det viktigaste har varit att få henne att lita på mig. Honey är nämligen väldigt känslig, hon läser tankar. Samtidigt är hon numer bossen över alla ston utom Percy. Och väldigt smart. Jag kanske kunde tvinga henne, men det skulle inte bli kul, troligen farligt och jag tror inte slutresultatet skulle bli så bra heller. Så, är inte Honey ok med att bära mig är det ingen idé att jag sitter på henne. Med henne är det mer än någonsin kvalité framför kvantitet. Därför har jag inte ridit henne mycket – jag vill ha rätt förutsättningar. Just nu innebär det sällskap med ut i skogen, någon av de andra hästarna som behöver ta en kort och lugn tur så jag kan promenera Honey en stor del av vägen och rida en bit. Då får vi lite draghjälp. Än kan jag inte bestämma helt hur vi ska gå, även om hon har börjat gå i täten och styr bra. Men visst, lite smågalet är det att rida ut på en häst som knappt är styrbar och ännu inte helt går dit man vill. Trots det tror jag det är det bästa sättet för henne just nu. Med tiden kommer jag att öka kraven på henne och hon kommer att klaga på det ibland. Troligen mer än någon av mina andra hästar. Men, Calinka är också på det sättet så jag tror jag kan hantera det. Och om det blir som jag hoppas kommer Honey att göra nästan vad som helst jag ber henne  om, bara jag tänker det.

Tea

Thea TREC-tränar, second or third time with a rider.

Ytterligare en anledning till att jag gör på detta sätt är att det fungerar för mina hästar och det sätt jag använder dem på.

A different way to start horses

Mathilda passed by last weekend and helped me work a couple of horses. Rose and Honey were first. There hasn’t been time to work Rose, so it was perfect to bring her out for about 25 minutes with Honey. I got on Honeys back for the second time in the forrest and Mathilda commented that she enjoyed my way of starting my horses.
And yes, I don’t really follow what I once learned about starting young horses. It also seems as I get farther and farther away from that for every horse I start. How did that happen?

Ponying Honey.

As a teenager I got to sit on some trotting Standardbred as a compliment to there usual training (they were competing in trot). Just one became a little bit more educated than just being able to turn and decide speed on the trail (and to get them ok for trail often goes really fast – they know most of things necessary already… I usually just got a saddle on the back and some one to lead me around a little and then went trail riding the next time…) Then I bought Calinka from that place. I tried to do things more according to the books as she was going to be my riding horse, not just get some change to the usual training for the trotters. But still, she had been in harness training so it got fast in the beginning. Schooling her was much more work, and even if she still isn’t that  schooled have we learned much more together than I dreamed about when I bought her.

 

Therefore Percy in many ways felt as the first horse that I “really” started. She arrived green halter broke form US. All my previous horses had been harness trained. But, Percy turned out very nice! (Probably mostly because she is such a wonderful horse). At about half a year Maria and I got her RMHA video certified even if neither of us knew anything about gaiting before we started her. And we didn’t ride her much. I don’t want to work three year olds very hard, especially not under saddle. The can be ponied, do tricks, desensitisation, ground driving etc for not to long periods of time, not to often and with periods of rest now and then.

 

Whizzy jumping.

Bunny had 30 days of training when she arrived and even if not schooled she knew some basics and accepted the rider. Her daughter Thea became my next starting project.But, I had known her all her life and I also knew Bunny too when it was time to start her. Maybe that was why I made some changes. If it was that? Now it feels as that might have been the changing point.

I were afraid that Thea wouldn’t be big enough and that she would require some training to gait well. Instead of starting her at nearly three years old (rocky mares can be certified at a lower height if before their third birthday) and work her hard I wanted to do it slow. Which then meant to sit on her earlier. But, only for a few minutes once in a week. So I ground drove her (to teach start, stop, right and left), went on walks with her, ponied her. Let her try the saddle and move around. As much as I could come up with that would make her calm and content about working before I really were on her back. I started to training mounting, I put my body over her, swung my leg over her back standing on a mounting block. And one evening I just happened to sit on her. Some time later we just walked a few steps. Bareback, only a halter and reins. It took some times before I adjusted to a sidepull and saddle.

Iris move freely with the saddle.

Iris and Whizzy was in many ways trained the same way. When you have them from early times you don’t have to work often or much,; you still get time to ground drive, ponny, take walks etc. So, just like that I sat on them, even if I this time actually had someone with me (a more secure option). Iris was a little more nervous, so it was good to have someone to reassure her from the ground the first time. And that was about it. After some rides outside the barn we went to the forrest. I like to bring them to the forrest – my horses often thinks that makes much more sense and understand easily why it is so nice to have a rider than if we only walk around in the arena.

Honey has been harder than all my other horses. I haven’t had her since her early years and haven’t been able to prepare her slowly and something before she arrived here upset her a lot more than any of my other horses. It might just be the trip and that she is a sensitive horse, I’ll never know. But, it feels as the most important thing with her is to get her trust and to get her to enjoy all my crazy ideas.

Mathilda and Iris walks.

So, I have been working her from the ground. She seems to read my mind and get upset if I argue with the other horses. She is also the boss of the mares except Percy and is very clever. Maybe I could force her into obedience, but I think that could be dangerous and the end result not so good. So, if Honey isn’t ok with carrying me is there no idea that I sit on her. Therefore only a halter and a couple of reins do fine. It is more quality than quantity with her. That is also why I haven’t been on her back many times – I need the right setting. Now that means another horse that does well with only a walk and I most of the time walk by Honeys side. If everything feels good I get up and “ride”. We still need the horse friend as that helps Honey with the direction – she still isn’t totally going where I want her to. But, she wanted to be in the lead right from the start. And yes, it is a bit crazy to ride such a green horse in only a halter bareback in the forest. Still, I think that’s the best for her right now. In time I am going to demand a little more from her and she is going to complain some times – probably more than any of my other horses. Cause she is a alpha mare and has attitude. Still, Calinka has been like that and I think I can handle that. We just both have to pretend that we get our will most of the time. And if it turns out as I hope I am going to get her to do almost anything just by thinking about it.

One other reason why I do it this way is that it works for the horse I have and the way I want to use them.

 

Below: Honeys first trail ride, like 5 minutes. I hadn’t ben on her back for at least six months, and then only for a few, short times at home.

 

 

Barbacka inridning

/0 Comments/in , , , , /by

First trail ride and I could even make a photo..

Just nu har jag tre unghästar som jag börjat rida in. Jag får inte alltid tid att jobba så länge och jag är ofta själv. (Men bebis har en stor del i det). Av någon anledning fick det här mig att vara ännu noggrannare med förberedelserna och att försöka göra så mycket som möjligt utan att sitta på hästarna.

Det har varit löshoppning, tömkörning, promenader, lös med sadel bland annat för att lära styrning, vara själv eller med andra i skog och mark, vänja sig vid något på ryggen och något som bankar i sidorna, att gå fram själv först….

och träning vid uppsittningspallen. Nu har jag suttit upp på alla tre, själv, barbacka och enbart i grimma med tyglar.

Jag kan nog inte säga att jag rider dem än – jag är snarast en passagerare, men det är så kul att se att de två osäkraste nu har erbjudit mig att sitta upp. Inte direkt, de är båda lite tveksamma i början, men när de fått tänka en stund, vänja sig vid tanken. Då ställer de sig plötsligt nära pallen så att jag kan sitta upp lätt. Innan dess har de gått runt och sett till att hela tiden ställa sig så att jag precis inte kommer upp. Väl på ryggen har de uppfört sig bra – trots att jag bara har haft en grimma med ett par tyglar.

Misstänker att det är därför jag börjar gilla den här varianten på inridning – hästen väljer själv när den är redo.

Starting bareback

Right now, I have three youngsters that I just have started. Often I can’t work as long or as often as I would like to. (My baby boy plays a big part in that). By some reason that made me even more careful with the preparations and to be able to do as much as possible without sitting on the horses backs.

I have been jumping them without a rider, ground driving, bringing them for walks, let them walk around loose with a saddle in the arena and more things. Every thing has had its own purpose, to learn how how to start and stop, be alone, see the forest, to have something on the back, touch in the leg aid area etc…

I haven’t fully started to ride them yet – I am more like a passenger, but the two most insecure has both offered me to get on their backs. It has been very clear as they used to walk around the mounting block and just get out of reach. Yet they don’t get straight up, but take  a couple of laps and then park them self in a nice place for me to mount. But, when I get there I only have a halter and reins on them and they behaves very well.

That’s why I guess I start to like this way to start them – the horses has an option to chose when they are ready.

Tolkning med unghästar

/0 Comments/in , , , , /by

First time with Whizzy.

Eftersom barnen har kunnat hjälpa till har vi kunnat prova att tolka efter unghästarna. Ingen av dem hade någonsin dragit något – däremot är de tömkörda några gånger och har inte reagerat på tömmarna. Isac fick först gå med linorna efter hästen. Sedan fick han även dra med snowracerna och eftersom ingen av dem reagerade kunde han snart sätta sig och åka bakom dem. Både Iris och Whizzy var enormt duktiga och reagerade inte ett dugg på varken linor, snowracer eller att på dra. För varje häst blev det ett kort varv på några minuter runt gården.

Honey har jag inte tömkört, men vi provade ändå. Hon tyckte linorna var lite otäcka, precis som jag misstänkt, men höll sig lugn. Samma sak med snowracern – den lät lite obehagligt, men hon kunde tolerera den. Eftersom hon tyckte det hela var så pass mycket jobbigare avslutade vi där. Vi får se om det blir av att åka efter henne i år, eller om det får bli någon annan gång. Hon gjorde ett bra jobb där hon fick tänka och jobba med att ta det lugnt trots att hon inte var helt bekväm i situationen.

Second time – two kids on the snowracer.

As the kids could help me, we could let the youngsters pull the snowracer. None of them had pulled anything before, but I had worked them in long reins and they had never cared about the reins. First Isac just held the rope he was going to be pulled in behind the horse. Then He walked with the snowracer behind them so they could hear the noise. As neither of them reacted at all he could soon sit on the snowracer and be pulled. Whizzy and iris didn’t care the least about it and behaved so good! We just let them walk a few minutes around the farm. I haven’t been long reining Honey, but I tried her anyway. She thought the ropes was scary, as I had thought, but stayed calm beside me. She wasn’t happy about the sound of the snowracer either, but still stayed with me. As she found this so much harder than the other I didn’t put her any further. Maybe we continue another day and have her to pull us this year – otherwise it might be next year. I chose to stop as she did a good job and probably found it harder than the other two did.

Iris first time.

 

Honey just wanted to be comforted after her “hard” work.

 

Whizzys tredje ridtur

/0 Comments/in , , , /by

Idag satt jag upp för tredje gången på Whizzy. Åter barbacka och i grimma. Den här gången åkte jag inte bara häst utan började styra henne och be henne gå i den riktning jag önskade. Vi gick nog max 100 meter och jag satt nog inte mer än fem minuter på henne. Hon är så duktig och stabil.  Vi gick iväg bortåt och kollade vad de arbetade med på andra sidan huset ( vindskivorna sattes upp). Sedan tog jag en bild från hästryggen. Så duktig tjej!!! Att kunna starta en unghäst på detta sätt är en av de bästa egenskaperna hos den här rasen enligt mig.

Today I got onto Whizzy’s back for the third time.

Once again bareback and in a halter. This time I asked her to move according to my wishes – not only to accept me on her back. I think we did about 100 meters and five minutes. She is so good and level headed! We looked at what they did on the other side of our new house. Then I took a photo from her back. Such a good girl!!! To be able to do like this is one of the things I like the most about this breed.