Provridning av Pepper

Under förmiddagen åkte vi till Vernon Stamper och hade en trevlig pratstund. Han hade ett par fina hästar, men inget som var bättre än det jag redan sett.
Eftermiddagen var inte bokad och vi ringde Rea Swan igen för att se om hon hade några idéer på vart vi kunde ta vägen. Vi hamnade hos henne och väl där började hon ringa runt efter lämpliga hingstkandidater. Ingen hittades, men vi passade på att titta på hennes silverhingst återigen och så en närmare titt på hingsten hon inte visat vid senaste tillfället – Black Pepper. Han är inte min favoritmodell; något tunnare än jag önskar och lite länge i linjerna, men egentligen trevlig. Lite tveksamt sa jag ja till att ta in och titta på honom; hon tog honom i grimma och körde golfbilen med honom springande vid sidan. I stallet var vi tre personer som pysslade med honom och ett antal lösa hundar. Inga problem sa Pepper. Rea satt upp och efter en stund fick jag prova. Direkt fick jag känslan av den första hästen jag red in. Han svarade på vikthjälperna, men inte så tydligt; senare fick jag veta att han har cirka 30 dagars träning per år sedan han reds in och han är 5 år. När jag red honom hade han inte burit ryttare sedan en gång i juni. Maggan sa att jag hade ett leende på läpparna under hela ridturen. Jag kan bara säga att det klickade. När jag satt av kom han farm och nosade på min kind – nyfiket. Tidigare hade han på hingstvis varit lite naffsig, men det var helt borta nu.
 
Pepper är alltså fem år, ca 157 cm hög,svart konstantskimmel med väldigt ovanliga linjer inom Rocky Mountain världen – hans farfar är son till Tobe – men inte en av de kända stamhingstarna. Jag trodde han skulle vara fasligt dyr, men han visade sig vara ok för min budget.  I övrigt behöver han skolas och musklas upp lite så kommer han att bli underbar. Han går ännu inte i form – även om nacken ser snygg ut följer inte ryggen med. Men, det kan ordnas. Dessutom är han far till två föl och ett tredje är på väg. Hans mamma och två halvbröder fanns att beskåda (en på mamma och en på pappas sida).
De sa att jag hade ett stort leende på läpparna under hela provridningen…
Pepper’s mamma

Peppers halvbror, de har samma pappa.

Halvsyskon, med samma mamma som Pepper.

McGuire och Shewmaker

Stokandidat hos McGuire 3 år.
 

Dagen började hos McGuire som ägnade största delen av dagen åt att visa oss runt. De bjöd tom med oss på en lokal restaurang där vi åt fryed chicken och stekta gröna tomater. En glimta av det “riktiga” Amerika. Jag såg två fina ston, den jag gillade bäst har jag även träffat mamman till hos Toril i Tyskland. Det kändes skönt, för nu hade jag två bra stokandidater. 

Stokandidat 2 hos McGuire, 3 år.
På hemväg stannade vi hos David Shewmaker, vi var inte där förrän 18 vilket kändes lite tråkigt och sent. Jag började med att fråga efter hingstkandidater eftersom jag hade två alternativa ston. Han hade inga hingstar men visade sina ston. Nästan direkt fastande jag för en skimmel. Den enda färgen jag har något emot. Men hon var så fin och snygg. Men helt fel för mig. Hans hingst Union Blue hade en air av kunglighet omkring sig – han bara visste att han var herren i huset – utan att vara hingstig. Dessutom såg han inte alls ut som annonsen David brukar använda för honom – han är mycket snyggare!
I hagen med två åringar fanns två intressanta ston – BB och Bunny. Jag gillade direkt dem bättre än övriga, dels var de mer social och nästan krävde att få vara med oss, dels hade de bra exteriör och stamtavla. De var ännu mer vad jag sökte, rätt färg, bra ålder, de mest sociala vi träffas och i den större modellen. Så plötsligt hade jag helt svängt i stofrågan. Jag som ville ha en silverfärgad hingst hade nu två underbara silverfärgade ston – och priset var riktigt bra det med. Det svåra var bara att välja…Så vi åkte hem för att tänka på det hela och leta hingst. Kanske kunde det avgöra frågan.
Vackra skimmeln hos Shewmaker
BB Perfecta (bläs) försöker hålla övriga hästarna på avstånd så hon kan få mig för sig själv, andra 2 åriga stokandidaten hos Shewmaker
MVR’s Bunny, 2 årig stokandidat

Forkland Farm och Beagly

Mindre bra bild av tvåårshingsten jag provade på Forkland Farm
 Under showen berättade fransmännen Armin och Julie om Forkland Farm som deras schweitsiska ressällskap precis köpt en häst ifrån. Han skulle vara en bra och ärlig person och jag gillade stoet schewiskan köpt så vi bokade tid med honom för att titta på hans hästar. Han hade två tvåriga hingstar till salu, det första en skimmel som inte såg så illa ut, men både färg och storlek gillade jag inte och bad att få se den andra – här stämde både färg storlek och exteriören var bättre… Så jag bad att få provrida (yngsta hästen jag ridit). Det blev några varv utanför och han var nästan för lugn – en tvååring förväntar jag mig ha lite gnista…Men, en helt ok kandidat. Tyvärr hade han inte så många ston till salu, även om vi tittade på vad som fanns.
Mindre bra bild av Beagly underbara hingst
Till eftermiddagen/kvällen var vi inbjudan till Beaglys – Dennie och Penny på middag. Dennie är en av de som certifierar hästar och har växt upp med rasen. Resan dit åkte vi genom ett jättevackert område med en kyrka i varje vägkorsning – vi har aldrig sett så många kyrkor! Dessutom hade många av dem skyltar som – ”Jesus are coming – are you ready”. Eftersom vi var lite tidiga stannade vi på en Dollars General och jag hittade fina the burkar för 1 dollar styck och plåtkakburkar för 2 dollar. Tur att det finns plats i väskan!
Treårs sto hos Beagly
Dennie började med att visa sin hingst som är direkt son Sewel Sam. Vilket air det var runt den hästen. Han bara visste att han var kung, utan att vara bråkig. Dessutom en typ av häst som jag verkligen gillade. Vi fick även se Dennie jobba i rundkorallen med en treåring och jag red på en annan treåring. Samt att vi fick se massor med hästar. Till middagen var även tre andra inbjudan och det blev en väldigt trevlig kväll – vi kom inte iväg förrän 9.30 – vilket betydde ungefär 1½ timme innan vi återkom till hotellet. Perfekt för mig som inte kan sova på nätterna och med en stunds mailade och uppladdande av foton innan man kunde lägga sig.

Miniatyråsnor och ridning – Paulett Klein

 

Vi var inte helt säkra på hur traditionen var på söndagar i USA så när vi fick en inbjudan till Paulette Klein att titta förbi hemma hos henne tackade vi glatt ja. Jag hade kontakt henne redan i Sverige och vi sågs flera gånger under showen där hon bland annat visade oss hela området i golfbil. Tursamt nog behövde vi inte ens söka vägen – vi bara följde efter henne när hon åkte hem från showen.

Maggan på 3 årigt sto

Maggan blev alldeles förälskad i mintyråsnorna på gården och funderade på om hon inte kunde få med en hem. Paulettes man kunde tom lyfta ett av fölen. Om bara inte transporten av dem vore så dyr…de var helt underbara – möjligen minskade förälskelsen lnågot när de började låta… 

Själva gården var väldigt vacker och stallet så smart och snyggt utformat! Synd att vi inte tog några foton på det. Hästarna var härliga men tyvärr hade hon ingen som jag riktigt föll för – även om de hade rätt storlek och typ. Fast en svart tvåring var inte helt fel… Vi passade på att rida runt ägorna alla fyra – det gick upp och ner och genom massor med grindar. Maggan blev förskräckt när hon fick veta att hennes häst bara var 3½ år – men hästen var lugn som en filbunke. Själv hade jag problem med att få hästarna i gångart – jag måste helt klart träna mer för att känna skillnaden… Innan vi åkte fick vi en förevisning av hela huset och hemlagade hamburgare på kött från gårdens kor och bordsbön. Det är så härligt att få vara med i vardagen!
På vägen hem hittade vi våran första Walmart och stannade en stund för att ordna någon form av kvällsmat och hittade då lite diverse – det är så mycket billigare just nu!

Lärdomar från showen – ridning i USA

 Efter att under nästan en hel vecka tittat på Rocky Mountainhästar i olika tävlingsklasser och pratat med massor av människor drog vi vissa slutsatser:
Själva hade vi redan börjat inse att stabiliteten i gångarten visar sig tydligt i hörnen – många hästar börjar då gå i passgång i stället. Våran teori är att hästarna är ganska stela – man rider inte som vi är vana vid. De flesta ställde även hästarn utåt i hörnen vilket spädde på våra misstankar. Dessutom var det få hästar som ställde upp i Obstacle klassen – och flera showhästar från större gårdar klarade inte av hindren – särskilt inte sidepass över bom. Dålig träning eller stelhet kan förstås båda vara anledningar.
De flesta ryttare hade långa rockar när de visade hästarna i de vanligaste klasserna – ett fåtal hade västar. Med en rock fick vi lära oss, kan man dölja att man tar spärn i stugbyglarna och egentligen står upp för att få överlivet att verka stilla. Tittar man på ryttarens ben så avslöjar de däremot sanningen…Mycket vikt i stigbyglarna och spända ben. Även bakifrån i vissa vinklar kan man se att det finns luft mellan sadel och ryttare. Att man gör detta är för att i tölt sitter man stilla men om hästen går i passgång kan det bli dessto skumpigare…
Stångbett med väldigt långa skänklar är den vanliga utrustningen – mycket få red med vanliga tränsbett. Jag vet inte ens var jag hittar bett med så långa skänklar i Sverige. Dessutom är sadlarna helt annorlunda och anpassade för att man ska sitta i stolsits med benen framför sig. Inte det vi är vana vid.
 Det man kanske tänker på med USA och showhästar är soaring och andra sätt att misshandla hästarna så att de lyfter benen högt och “showig”. Det är inte alls nödvändigt för att visa Rocky Mountains och i många klasser ska hästen ha ett så lågt och vägvinnande steg som möjligt. Inte ens i de klasser där hästarna lyfter lite mer på benen är det särskilt högt – jag skulle säga att många svenska islandshästar är mer “high stepping”.

Så tja, det är en annorlunda upplevelse som svensk, med en del saker som man funderar över, men långt ifrån de skräckbilder man sett av exempelvis Tenesse Walking horses. Och det fanns helt klart guldkorn och showen som helhet visade tydligt vilka allroundhästar Rockyy Mountain ändå är.