1 år i Sverige/ One year in Sweden

För ett år sedan tog jag emot två trötta hästar. De hade rest långt. De var raggiga, det var mörkt. De visade sig bli Sveriges första Rocky mountain hästar. Så vad är mitt intryck efter ett år?
Först och främst -året har inte alls blivit som jag hade tänkt, men blir det någonsin det? Det har varit många motgångar, men i allt som betyder något har det blivit bättre! Mest av allt har jag imponerats av mina underbara hästar. Aldrig trodde jag att de så bra skulle följa beskrivningarna jag läst. Jag tänkte att beskrivningarna var överdrivna, men de har visat sig stämma oväntat ofta. Några exempel:

  • Pepper som stod still när han fastnat i staketet, trots rejält med el i tråden. Hur länge är det ingen som vet.
  • Percy som utan problem passerade en arbetade traktor och grävmaskin på en smal remsa väg. Hon var så lugn att jag lät min treåring son sitta kvar på hennes rygg.
  • Bunny som av misstag hamnade på sin första ridtur här med både lera, dike och vass och som gick fram som om inget påverkade henne. Innan dess hade hon bara 30 dagars inridning bakom sig, ett halvår tidigare.
  • Percys inridning, hon blev rädd, hoppade till för något när hon för andra gången bar någon på ryggen och istället för att bli orolig över vad som hände stannade hon bara lugnt innan jag knappt förståt vad som hände.
  • Pepper som följde mig utan minsta tvekan rakt ut i mörkret och iväg från kompisarna när han anlände till Sverige.
  • Bunny som efter bara tre gånger inte är särskilt svår att rida iväg på själv trots att hon egentligen är väldigt bereonde av sina hästkompisar.
  • Miljöträning med dem alla där de knappt reagerar på presenningar, paraplyer eller andra konstiga saker jag hittar.

 

….listan kan göras lång, och det tillkommer ofta nya saker.
Det mest negativa är att jag snart kommer att tro att alla hästar är så här lätthanterliga, att det går så här enkelt i alla fall.
Men det som jag på många finner mest speciellt är deras sätt att vara så kloka, så enormt villiga och arbetsmotiverade, deras vilja att så gärna göra människan nöjd och att de är så svåra att skrämma, lugna i de flesta situationer, milda, lätta, men ändå med massor av motor, framåtanda och vilja. Hur går det ihop? Det borde vara motsatser, men här får jag det bästa av båda världar.

Och än en gång – några av favoritbilderna från året.

One year ago  I received two tired horses. They had traveled far. They was furry and it was dark. They became the first Rocky Mountain horses in Sweden. So, what is my impression after one year?
First of all – they year didn’t really turn out as I had planned, but does it ever? I had a lot of downs, but the things that really matters it has actually been better than I could expect. Most of all I have been impressed by my wonderful horses. I never thought that they should follow the breed description that well. I thought it was exaggerated, but I were wrong.  Some examples:
  • Pepper got caught in the electric fence , but just stood there until help arrived. For how long I don’t know.
  • Percy passed by a working tractor and an excavator with only a small passage. She was so calm that I had my three year old son to stay on her back.
  • Bunny that, by mistake, got into much rougher grounds than I had planned for on her first with a rider in Sweden and behaved perfectly. Before that she had only been broken for 30 days half a year earlier.
  • Percy that during second time with a rider spooked and instead of being worried about the thing on her back stopped before I even understood what happened.
  • Pepper that followed me straight into the dark, away from other horses when he arrived in Sweden.
  • Bunny that after only three times alone on the trail is easy to bring along, even if she otherwise depends a lot on her friends.
  • First time without saddle and with bit..
  • The environmental training that I have done with them and that they hardly react on, tarp, umbrella or other strange things that I find.
.. the list is long ans is growing…
The most negative thing is that I soon is going to believe that this is how all horses are, that this is how simple it should be.
What I find the most fascinating is how they can be very clever, have so much will to please and to work and that they are so hard to scare, calm and confident, mild and easy going. Still with a lot of energy and motor. How does that work together? I have been used to get either or, but now I get the best of both worlds.

 And once more, some of my favorite pictures from the year once more.


 
0 replies

Leave a Reply

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Leave a Reply

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.