Överambitiös? Nejdå!

Igår tyckte jag att det räckte att motionera Pepper eftersom alla hästarna hade fått komma ut dagen innan. Sagt och gjort, vi tog en promenad han och jag – och så barnvagnen. Trots att klockan var elva och det kanske var på väg att bli sommarens varmaste dag kändes det helt ok. Det var till och med så skönt och David sov så bra i vagen att jag bestämde mig för att gå en runda och inte bara fram och tillbaka längs med samma väg. Så, vi gick runt en åker med en gräskant runt. Första halvan var bra, men när vi var längst bort vaknade David och var inte nöjd. I ungefär samma veva blev vägen mycket sämre och ju närmare hem vi kom dessto sämre blev den – vagnen fastnade i det långa gräset eller på jordhögarna som låg under gräset med jämna mellanrum. Jag kan dessutom säga att våran barnvagn är väldigt terrängående (jag har testat mycket…) Dessutom passade Pepper så klart på att äta lite gräs så han fungerade som en liten handbroms.

Innan vi kom tillbaka på askfaltsvägen som skulle ta oss hem hann jag bli mer än högröd, genomsvettig och lite stressad. David var ledsen, men jag kunde inte ta upp honom – solen stekte och skuggan verkade ha flytt mitt närområde. Vi kom hem i alla fall, och egentligen var det en härlig tur. Pepper var nöjd och skötte sig bra – särskilt när vi mötte bilar på hemvägen. Men, det kan ta ett tag innan jag tar samma promenad igen med barnvagn.

Idag hade jag turen att ha maken med i stallet och smet därför iväg en liten tur med Pepper längs med grusvägarna – vi var borta 20-25 minuter, men i alla fall. Pepper blev varm och det var den längsta tur jag har kunnat ta hemifrån sedan jag fick David (om man nu inte räknar barnvagnspromenaderna). Som avslutnig visade Pepper att han visst kan galoppskänkel – om han får galoppera på en äng (och inte på grusväg eller ridbanan). Isac skrittade Calinka en tur (med mig som förare).