Ringde Länsstyrelsen för att höra om det startbidrag man ska kunna få om man startar ett lantbruksföretag för första gången och är under 40 år. Tyvärr saknar jag den kompetens som krävs; men skulle kunna läsa in den på distans (50%) under 1 år (gymnasienivå). Det känns lite surt att det just är gymnasienivå, däremot oroar jag mig inte över att inte hinna eller klara av det. Den största delen av mitt arbetsliv har jag läst distanskurser vid sidan om 100% jobb och därför skulle jag hellre läsa exmeplvis företagsekonomi på universitetsnivå. Blir det aktuellt att försöka få dessa bidrag får jag se om det går att göra på ett sådant sätt istället. Personen på länsstyrelsen som jag pratade med var generellt negativ till hästuppfödning för att få tillgång till bidraget, så genomförda kurser ger inte automatiskt bidrag. Man måste kunna visa på en lönsamhet i sin affärsidé.
Jag förstår argumenten, men jag ser också att för att komma igång och minska banklånen som kan ge lika stora räntekostnader som hela hästhållningen så skulle bidraget hjälpa till mycket. Kanske vara det som avgör om det kommer att fungera eller ej.. Planen är ju att när det väl är igång så ska det utvecklas i sakta takt med flera kringaktiviteter; turridning, gångartskurser, kanske shower där man visar silverfärgad häst i damsadel eller barbacka. Uppfödningen borde jag kunna driva parallellt med annat jobb om tidsåtgången stämmer med vad jag läst (15 min – 2 h dag för skötsel av lösdriften). Därför tror jag att aveln är bra att starta med. Avelsston och föl behöver inte mycket träning – även om de ska vara hanterade och vana vid människor. Hingsten däremot behöver tränas, men kan säkert även få vila i perioder om jag inte hinner med. Det gäller ju att få det att börja rulla, så att man minska på ”icke hästjobbet” och öka tiden hos hästarna.
Länsstyrelsemannen tyckte även att jag borde göra en marknadsundersökning för intresset av dessa hästar. Det tycker jag verkar svårt av två anledningar; det är lätt att säga att visst, det vore en intressant häst, men när det väl kommer till kritan kanske man ändå köper en annan. Hur vet man att man hittar rätt perosner att fråga? Dessutom är jag rädd att någon annan tar idén och hinner före. Jag skulle vilja vara först för att kunna bli omskriven i tidningar. Det är en del av min reklamstrategi.
Däremot borde jag försöka ta kontakt med uppfödare i Europa och se hur det går för dem med försäljning och efterfrågan, samt även åka och titta på dem där. Jag har hittat några få ställen som har dessa hästar. En av dem har en silverchampangefärgad hingst. En av mycket få champagnefärgade Rocky Mountains. I övrigt gillade jag inte riktigt exteriören, men det kan även vara bilden. Ett champagnefärgat stoföl efter honom och ett sto som jag gillar skulle däremot kunna vara ett intressant tillskott till min grupp om den någonsin blir verklighet. Men, färg är absolut inte allt – därför skulle jag hellre köpa ett stoföl än betäcka med hingsten så att jag kan se att hon inte är alltför lik sin far i de egenskaper som jag inte gillar. Sannolikheten vid betäckning att jag får både stoföl, champagnefärgad och exteriört som jag vill är nog inte hög…
Tanken var även att jag skulle ägna kvällen åt att fylla i affärsplanen på datorn (den finns i stort på papper), men så visade det sig att en uppgift till SLU kursen inte hade kommit in som den skulle utan försvunnit spårlöst från datorn så det var bara att göra om den istället. Nåja, en kort stunds jobb på affärsplanen blev det. Denna vecka vill jag få den relativt klar, liksom skicka tillbaka papprena angående vattenkoppshinken till Almi.
Kollat på möjlig stallplats
/0 Comments/in företag/by Ingrid Amadori Idag var jag på riddarspelen på Ekenäs med sonen och fick en första titt den marken jag kanske kan arrendera. Kanonfint läge! Lite stenar, mycket gräs, lätt kuperat och lite träd. Staket runt alltihopa, jag skulle bara behöva göra några avdelningar så att de inte trampar sönder om det blir för regningt och för att kunna separera på hästarna vid behov. Dessutom fanns ett gammlat stall; även om det var nergånget och det är tveksamt om måtten klarar dagens krav skulle det nog gå att ändra så att det fungerar utan för stora investeringar. En helg och några tusenlappar så skulle det nog fungera. Så, det behöver “bara” ordnas med ett vindskydd/ligghall och kollas upp med gödsel; är det ok utan platta i lösdriften och sedan sprida djupströbädden på marken varje vår?
Vi matbordet pratade vi även om att det vore bra om maken får ändrar lön – det blir en rejäl höjning när han blir klar med doktoreringen tidig höst. Kan vara bra för ekonomin, särskilt som mina inkomster första 1,5 året av företagande är mycket tveksamma.
Härrom dagen hittade jag även några uppfödare i Europa, flest i Frankrike och vissa har även turridning på Rocky Mountains.
Ett projekt med många konsekvenser
/0 Comments/in familj, företag/by Ingrid Amadori En stor drivkraft i de här projekten har varit att på något sätt kunna använda gården där jag växt upp. Jag dras tillbaka och vet at jag är lycklig när jag får vara ute i skog och mark där. Huset älskar jag; spegeldörrar, golv med breda träplankor och en härlig trädgård. Men vilket jobb det är att sköta… Maken är stadsgrabben som kanske, kanske kunde tänka sig att bo sådär 15 minuter på cykel från en större stad. Fast helst mitt i storstan och vid havet. När vi väl köpte hur blev det i ett litet samhälle 15 minuter med bil från stan och maken ahr lite ändrat inställning till det här med lantlivet. Dessutom vill han bo i ett nytt och modernt hus; det får inte finnas några sneda vinklar som det gör i äldre hus… När det inte gäller bostad är vi nästan alltid överense.
Hur jag någonsin ska kunna ta över gården känns orimligt; 100 hektar av bästa åkermark kostar. Om jag då inte vill leva som mina föräldrar (vilket jag inte vill) måste jag få in pengar ändå, och Lilla Syster måste lösas ut. Hur detta ska vara möjligt förstår jag inte. Särskilt inte om vi ska bygga nytt hus. Jag tror inte att någon av mina ideér kan ge inkomster som täcker det, men möjligen en användning av gården. Beten och en byggnad som skulle användas som lösdrift för ett mindre antal hästar finns redan.
Det har varit och är svårt att prata med mina föräldrar kring mina planer; de har aldrig varit så förtjusta i mitt hästintresse. Med tanke på att de snart går i pension känns det än mer angeläget att komma igång, för om några år måste det bestämmas vad som ska ske med gården. Till slut fick jag tummen ur och pratade med pappa kring påsk. Inga höga hurrarop, men det förväntade jag mig inte heller. Kanske var han till och med något mer positivt än jag trott; han hade klippt ute en artikel om ett liknande projekt när vi kom förbi ett par veckor senare. Så, det skulle nog gå att testa några år för att se hur intresset verkar vara. Utan att behöva gör så stora investeringar förutom i hästarna.
Men, för att prova måste vi nästan flytta; gården ligger 45 min från vår nuvarande bostad. Alltså skulle vi behöva bygga hus på eller nära gården. Vårat drömhus. Alltså ytterligare ett projekt förutom mina övriga tre och maken som eventuellt ska starta företag han med. Det verkar väl mycket även med min standard. Och frågan är hur roligt det blir? Blir det ett drömhus eller bara ett stort måste. Kanske stjälper det alla övriga projekt? Och om min hästuppfödning inte fungerade och skulle få lägga ner efter några år; då står vi med ett hus på en plats där vi kanske egentligen inte skulle behöva bo.
Lite snack med en kompis gav att kanske visste hon mark som skulle gå att arrendera dryga åtta kilometer hemifrån. Det var ju inte därför jag initialt tänkt starta företaget, men med tanke på vad det skulle innebära att flytta var det värt att titta på. Så där står jag nu. Jag vill komma igång, börja för att jag vet att det tar sin tid innan det börjar gå runt, innan det inte bara är utgifter. Innan jag blir äldre och inte orkar med de fysiskt jobbiga bitarna med uppstarten, eller har flera barn, eller….
Nyföretagarcentrum
/0 Comments/in familj, företag/by Ingrid Amadori Efter att ha funderat ett tag på mina idéer så kom känslan att jag verkligen måste ta itu med det här; jag måste göra något annat, företagandet har alltid lockat och nu skulle det vara slut på drömmar och börja handlas. Maken var urless; särskilt på allt mitt tjat om hästuppfödning och halvt tvingade mig att ta kontakt med någon som kunde hjälpa till med företagande. Det blev nyföretagarcentrum. Själv hade jag tyckt att jag var för tidig i processen; jag hade inget att komma med, bara lösa tankar, men ingen känsla för om det skulle fungera. Som om jag behövde ha så mycket mer svar innan. Trots allt mailade jag och frågade och min kontakt föreslog en träff.
Det var ett givande möte där jag fick en hel del information (jag borde verkligen ha skrivit ner mer) och redskap för att komma vidare. Påföljande dagar ägnades åt att skriva affärsplan, kontakta Almi för en träff angående ”uppfinningen” kolla budget. Fast att börja räkna på det hade jag börjat redan innan. Och jag hade hunnit göra kalkylen att pannbanden och vattenhinken skulle kunna gå att tjäna pengar på (normal lön åtminstone), medan med hästarna känns det helt omöjligt att räkna, så många okända parametrar som beror på så mycket; ett dyrt veterinärbesök och vinst kanske byts mot förlust
Innan jag han komma till Nyföretagarcentrum, men mina tre idéer så kom jag på en ny variant på en av dem. Istället för att designa träns så insåg jag att pannbanden kunde köras till en alldeles egen nisch. Idén som nig skulle vara allra lättast att dra igång med; minst risk, vettigt med inkomst. Kanske kunde jag samarbeta med någon om tränsdesignen? Någon som kunde hjälpa mig i min marknadsföring av pannband och som jag kunde hjälpa genom att göra speciella träns. Designa till det enskilda företaget, exempelvis få deras logga i pannbandet.
Sedan är ju frågan hur mycket pengar man måste ha över? För egen del har jag sedan länge lärt mig att prioritera bort mycket, fikan, äta ute, kläder och skor till stor del; maken tycker jag köper mer saker till hästen än till mig själv. Men, maken vill resa och hans föräldrar bor inte i Sverige vilket gör att vi någon gång per år bör åka och hälsa på dem. Jag tycker inte att jag kan tvinga min familj till att leva snålt bara för att jag ska kunna testa mitt företagande. Så hur stor risk kan man då ta?
Just nu är jag uppe i en fas där jag försöker sammanställa allt som ska göras i de olika projekten; och annat i mitt privatliv (upptäckte mer än en sak som jag höll på att glömma…) jag försöker få ett grepp, tänker om och funderar; hur kan risken minska, hur kan det göras billigare? Hur kan det bli unikare, hur ska det marknadsföras; hur skriver jag ner alla tankar som jag har? Vad är värt att kolla upp och när? Faktiskt går det framåt, även om vägen plötsligt svänger, ger mig nya tankar och visar andra möjligheter… KUL.
Om att starta – en känslostorm
/0 Comments/in familj, företag/by Ingrid Amadori Det är inte sådär enkelt och självklart att starta upp ett företag. I alla fall inte för mig. Det är en stor risk och jag har man och barn, de får inte utsättas för mina dåliga beslut, familjen måste komma först. Sen funderar jag på mina egna motiv, att jag på många sätt lockats av eget företag i många år kan jag inte förneka, men är det någon form av 30 års kris som satt igång allt det här, eller en flykt? Vad är egentligen min motivation, som 15 åring konstaterade jag ju att mocka åt hästar hela dagarna inte var min grej. Å andra sidan, vad är det som hindrar mig; är det allas förmanande ord om att det kanske inte fungerar, om att jag måste tänka på andra, att jag inte får säga upp mig från jobbet.
Energin kommer i omgångar och sedan tar den helt slut. Känslorna åker berg och dalbana upp och ner och inte hjälper det att mina beslut kan påverka hela familjen; flytt, husbygge, ytterligare barn? Ska vi köra allt nästa år? Till och med jag backar lite för den idén. Vad är viktigast här i livet; hur ska alla bli nöjda? Inga svar är särskilt givna och jag pendlar återigen. Värdelös, kanon en bra idé? Energi och driv har jag i omgångar, men inte kan jag tvinga min familj till så många eftergifter? Risker, utmaningen av projektet, kreativitet, fria tankar, äntligen något mer än tankar, en möjlighet…VAD VILL JAG? Och hur mycket är jag beredd att sats? Hur kan jag satsa tillräckligt men ändå inte med för stor risk?
Det som frusterar mig mest av allt är att hade du frågat mig för 10 år sedan hade jag vetat precis, min väg hade ett mål, en tanke. Så mycket mer har tillkommit, ändrats och mina mål försvann. Är det egentligen där hela problemet ligger? Fast oavsett så löser inte det vad jag vill göra nu, hur idén ser ut och vilka risker jag kan tänka mig att ta. Tja, jag kan skriva flera sidor på samma sätt, tankarna virvlar nästan ännu snabbare i min hjärna. Svaren är mycket färre.
Senaste inläggen
- Skillnad mellan Black Pepper och KB Cloud Number Nine January 6, 2025
- Vilka färger kan Cloud ge? September 13, 2023
- Ullekalvs Perceval June 1, 2022
Arkiv
Godkänd för F-skatt.
Allt material är skyddat av internationell upphovsrättslag och får ej användas i andra sammanhang utan skriftlig tillåtelse.
Allt material är skyddat av internationell upphovsrättslag och får ej användas i andra sammanhang utan skriftlig tillåtelse.