Iris kan med
Iris ville inte vara sämre än pappa och visade också upp sig… Fast på ett helt annat sätt.
Iris also wanted to show of… But in a totally different way.
Pepper visar upp sig
När vi hade besök i lördags passade Pepper på att visa upp sig ordentligt. Och jag hade faktiskt med mig kameran!
When we had visitors last Saturday Pepper showed off. And I brought the camera!
Hingstvisning och första betäckningen för året
Man märker att avelssäsongen är i antågande. Det börjar komma förfrågningar om att betäcka med Pepper och nu är det tredje helgen i rad som jag har besökare som är intresserad av att träffa Pepper. Kul! Intresset verkar öka lite från år till år tycker jag.
Sedan är det inte helt lätt att veta vad man ska vis, vad vill folk veta? Det brukar bli ganska långa besök. Det som jag uppfattar som en gemensam nämnare är att de som hör sig för med mig är ute efter en trevlig allroundhäst, de rider gärna ut. Vissa är intresserade av tölten, medan andra inte är det alls. Det är kul att träffa nya människor och höra olika synpunkter.
Helgens besök resulterade i en bokning och så kom första stoet på besök; ägaren var här för ett par helger och hälsade på. (Och Pepper visade sig från sin sämsta sida…) Det stoet (ett varmblod) bor i närheten 
och kom förbi för en snabbdate. Sedan åkte hon hem igen och återkommer troligen i veckan för ytterligare ett kort besök.
Är du sugen på ett Pepper föl är det dags att börja bestämma sig om du vill kunna välja när vi ska ta emot.
Showing the stallion and this years first breeding
The breeding season is coming. It has started to be questions about Pepper for breeding and this is the third weekend when peopel have visited to look at him. It seems as there is more people each year that get interested.
It isn’t easy to know what to show, or what people want to know. Most visits takes there time. But I think I start to see a red thread. Most want a nice all-round horse and they often trail ride. Some like the idea of gait, some don’t care about it. Either way it is nice to meet new people and here what they 
have to say!
This weeks visit became a booking and the first mare arrived. Her owner visited a couple of weeks ago. (And Pepper just show his worst side that day). This mare (a STB) lives close by so she only came for some hours and might return during the week.
Att lösgöra på effektivaste sättet
Calinka är egentligen pensionär sedan snart ett år tillbaka. Hon visade ett par gånger att hon bara kunde trilla ihop från galopp. Som om benen inte bar. Det verkar bara vara på dressyrbanan, men jag vill inte chansa. En gång stukade jag foten ordentligt, när det hände en annan gång tömkörde jag. Turligt nog verkar Calinka inte tagit skada. Visste kund jag utreda henne, men min känsla har varit att det här har en del med hennes ålder att göra, att hon för en kort sekund tappar kontrollen/orken eller vad det nu är över benen.
Men för att ändå få uppmärksamhet och ha en uppgift använder jag henne för att ta med övriga hästar som handhästar. Kanonbra både för högdräktiga ston och unghästar. Vi håller oss i skritt. Däremot vet jag att Calinka behöver dressyr för att jobba igenom, för att inte stelna till helt. Det har hon behövt i många år. I tömkörning kan jag låta henne gå lite snabbare, trava och galoppera en del. Men, jag lyckas inte komma åt henne på alla punkter i tömkörningen så jag rider dressyr då och då för att få henne mer lösgord, för att få henne att “komma igenom” mera. I början av passen ser man hur hon gäspar och stretchar tungan och lyckas jag känner jag hur bakbenen arbetar bättre när vi slutar.
Ingrid och Calinka, many years ago.
Mycket går att göra i skritt, öppnor, slutor, bakdelsvändning, skänkelvikning, volter… Men, för att jag ska få igenom Calinka behöver jag ofta lite fart. Hon verkar behöva sträcka ut benen i trav, kröka ihop kroppen i en galoppfattning. Så, jag började med att be om ett par steg i trav och det tar emot. Man känner hur det är jobbigt, men efter ett tag går det lättare och lättare, vi kan trav genom en hörnpassering eller en volt. Men, det är korta, korta pass. Några steg hit, några dit eftersom min känsla är att hennes problem dyker upp när hon blir trött eller ouppmärksam så jag måste hålla henne alert hela tiden och inte överarbeta. Efter ett tag började jag lägga in galoppfattniningar på samma sätt. Ofta hjälper det bara att hon tänker galopp, gör ett försök som kasnke inte blir ett språng ens en gång. Ett par fattningar och hon kan sträcka ut mycket mer i trav. Kommer igenom, mjuknar, ryggen swingar plötlsigt helt annorlunda.
Calinka är väldigt tydlig med när det går lätt – eller tungt så jag känenr väl hur hon uppfattar olika övningar, men detta sätt att arbeta har varit väldigt kul. Givande att se hur vissa rörelser, bara ett fåtal gånger, kan mjuka upp hela hästen. För, jag måste minimera allt som inte är skritt och inte heller trötta ut henne där, hon måste vara pigg hela passet. Effektivitet i allt, men även pauser. Sluta så fort målet är nått. Ett lite nytt sätt att tänka för mig, som jag tror jag kommer att använda även i andra fall.
To get the horse to soften up with minimal work
Calinka is retired since about a year ago. She just fell down from canter a couple of times. As if her legs couldn’t carry her any longer.It only happened while doing dressage, but I don’t wont to try and se if it happens outdoors as well. Once I sprained my ankle, another time I were long reining her so I got out of the way. Luckily Calinka don’t seem to have injured herself. I could go and check her all over for this problem, but my feeling is that it has to do with her age, that she for a second looses focus or her power over the leg.
To give her attention and a work I use her to pony the other horses. It is perfect with pregnant mares and young horses. We just walk for some time. But, Calinka also need dressage to work properly, to get stretched out. She has needed that for many years.I can let her trot and canter on long reins but I don’t really manage to get her stretched in all aspects.. So I also do dressage. In the beginning she often yawn and stretch her tongue and if I manage to work her correctly I feel that her legs swing better when we finish.
I can get her to do a lot in walk, haunches in, haunches out, side-pass, circles… But, I have learned that to get those legs to swing well I have to get some speed. It seems as she need to stretch the legs in trot, curl her body while starting the canter. So, I only ask her for a couple of steps but she finds that very hard in the beginning. After some time it get easier and we can trot a corner or a circle. But, only, short, short trot sessions. As I think her problems starts when she is out of focus or get tired I need to change what I do all the time but to tire her out. Them to get the trot better I ask for canter. Often just that she thinks and try to canter makes her tort much better. Her hind limbs starts to swing. Her back starts to swing in another way, she carries herself much better.
It is so easy for me to feel when I have succeeded with Calinka or not. I find her very easy to read. It has been very fun and interesting to work like this. I have realized how some exercise and movement makes a very big differences. That I don’t need to do them very many times. Cause, I have to get her relaxed as fast as possible so I don’t tire her. Even, if she needs pauses. As soon as we reach the goal we head back to the stable. To me it is a little bit of a new way to think, that I probably am going to use otherwise as well.
Avelsgodkännande och att välja hingst i USA
“Good news, Honey is now certified!!!! My plan again Is to have her ready to breed around first of April and bring her to Dave’s.”
Det meddelandet kom härromdagen. Spännande! Det gav mig uppslag till det här blogginlägget. Först och främst kanske det inte är helt givet vad som menas. Certified??? Inom RMHA (som är rockyns rasförbund) så måste hästen dels registreras i USA oavsett var i världen den föds och för att kunna användas i avel måste den certifieras. En sorts avelsgodkännande alltså. Nu använder man certifieringen även som krav för att få delta i rasspecifika tävlingar, men de är det ont om i Europa så för mig blir det i praktiken enbart viktigt att certifiera för att kunna använda mina hästar i avel. I början kändes det krångligt och lite omständigt, men nuförtiden uppskattar jag systemet. Dels vet har jag varit med och certifierat ett par hästar så det känns inte lika svårt, dels för att jag försökt få visa häst i Sverige men fått svaret att jag inte får eftersom man inte har kunskap om min ras. Därför ger mig certifieringen en möjlighet att få mina hästar bedömda, att kunna säga att de är typiska för sin ras. De måste genomgå precis samma test som hästar i rasens hemland och bedöms av samma personer. Kanske kraven inte är så höga; hästen ska ha en “typisk” temperement och exteriör utan större avvikelse, vara inom rätt höjd och färgmått enligt rasstandarden och visa tölt under ryttaren.
Så, Honey i USA är alltså certifierad. Det går även att läsa ut i RMHAs databas tillsammans med vilket datum det skedde och hur hög hästen var vid det tillfället. (Vilket är praktiskt när man försöker hitta information om hur höga släktingar till hästar kan vara). Man behöver inte ens vara medlem för att komma åt informationen, inte heller för att se stam eller avkommor.
Och när hon nu är certifierad kommer det roliga – att välja hingst till henne. Eller, det har jag och Maria tittat på ett tag. Här hemma behöver jag ju inte precis välja – det finns bara en hingst i vuxen ålder i Sverige – min egen Black Pepper. I Europa finns några fler, men det innebär i de flesta fall långa resor då jag bara hört om en som under en period stod så att det var möjligt att importera sperma.
Vi har insett att det inte är helt enkelt att leta hingst i USA. Vi sitter långt därifrån och är utlämnade åt den information vi hittar på nätet. Självklart får man fråga, men man måste hitta hingsten till en början och bli lite intresserad. Så, jag letade hingstar som inte hade silvergen, tog reda på så mycket jag kunde om dem i ett excel ark och Maria diskriminerade de flesta på exteriören.
Exteriör och färg tycker jag inte ska vara de enda urvals kriterierna. Hos ett silverfärgat sto är färgen ett viktigt första urvalskriterie då jag inte vill riskera att få en avkomma med två silvergener p.g.a. de ögonproblem som då kan uppstå (MCOA). Så, bort med alla hingstar med silveranlag. Exteriören anser jag ger förutsättningar för hur hästen kan komma att fungera som ridhäst så jag har sökt efter hingstar med en exteriör Maria (och jag) gillar. Hon är experten av oss två i frågan. Det är inte däremot inte alltid lätt att hitta skapliga bilder så man kan bedömma exteriören och bedömning från bara en eller ett par bilder är inte optimalt.
The Christmas greeting I got from Honey. Chad commented on how she looked like a wooly mammoth (not strange for the season) but I was most struck by how grey she got compared to how white she was in the Summer.
Jag har kollat stamtavlor och prioriterat linjer som jag inte har i så stor utsträckning och som helst inte är vanliga i Europa. Rasen grundandes kring en hingst och det gör att jag hela tiden vill tänka på att hålla en så bred avelsbas som möjligt även om studier visat att inavelsgraden inte är farligt hög ännu. Flera möjliga kandidiater föll på att de var för nära släkt med stoet.
Sedan kom de svårare frågorna – hur är gångarter och temperament? Det finns inte många som säger att deras hingstar inte är fantastiska gällande de egenskaperna. Men, hur ska jag, i Sverige kunna avgöra det? Videos finns inte av så många och gällande temperament…. Jag har försökt kolla upp vad som skrivs, fråga folk jag känner och försöka minnas vad som skrivits i kommentarer som dykt upp på främst facebook genom åren. Men, någon bra bedömning ger det inte.
Tävlingsmeriter kan ge en del information – men jag vet även att jag inte alltid rider och tränar hästar som man gör i USA vilket kan göra att meriter där inte blir samma meriter hos mig. Exempelvis: jag vill ha en mjuk och smidig häst som rundar ryggen uppåt, som har lätt för att gå i form och bära sin ryttare. Det är inte ovanligt i USA att man får sin häst gå i tölt genom att sänka ryggen och att den är helt rakställd i kurvorna. Det behöver inte alls bero på att hästen inte kan röra sig som jag önskar – men en merit från tölttävlingar måste inte heller automatiskt innebära att hästen har egenskaper jag söker. Bättre kan vara en häst som varit med på flera olika tävlingar, som kanske visat på mångsidighet visar däremot på att temperamentet antagligen inte är helt uruselt då det trolig en skulle varit svårt att lyckas med annars.
Picture of Classic Squirrel from Dave Stefanic.
Jag minns hur jag i USA blev helst begistrad i Union Blue – men av den bild jag sett på honom hade jag överhuvudtaget uteslutet att kontakta ägaren då jag inte alls gillade hur han såg ut där. Men oj så läcker han var i verkligheten! (Och Ullekalvs Antea blev inte så dum). Så, inte är det lätt att bedömma hingstar på avstånd och det där sista med utstrålningen är svårt att få grepp om. Ännu svårare blir valet när jag inte träffat stoet utan även gällande henne får gå på bilder och beskrivningar. Och till sist – vad skulle jag önska att få in? Vilka egenskaper känner jag att jag saknar? Jag hade några önskningar listade som inte kom med denna gång. Men, jag är nöjd med mitt val och fick med en del av det jag önskat.
Efter mycket tänkande och våndande blev det Classic Squirrel, en lite äldre hingst född 1996. Han är barnbarn till hingsten Tobe som rasen kretsar kring via Maple’s Squirrel och har ett antal avkommor sedan tidigare. Som yngre tävlades han en del och han kommer från Classic Farm som också varit snälla att låta mig använda några bilder på honom att visa här. Det var också sista delen i meddelandet gällande Honey – hon är redo att hälsa på den här snyggingen och allt är iordning inför det. Hon får bara vänta lite så att fölet inte föds mitt i kallaste vintern. De bor inte ens särskilt långt ifrån varandra, så hon slipper åka så långt. Jag kan bara hålla tummarna för att det går bra att betäcka och att hon får en fölunge efter denna snygging nästa vår!
Certification and to chose a stallion i U.S.
“Good news, Honey is now certified!!!! My plan again Is to have her ready to breed around first of April and bring her to Dave’s.”
That message came recently. Nice! It gave me inspirtation to this blog post. First it might not be clear to everyone what it means. Certified??? In RMHA (the rocky breed association) the horse needs to be registred in US even if born somewhere else in the world and it needs to be certified to be used in breeding. So, certification is a sort of breeding approval. To be honest, it isn’t only used for that, it is also mandatory if you want to participate in breed specific competitions, but here in Europe those are extremly rare so for me it is (so far) only interesting when it comes to breeding.In the begining it felt a little bit strange and a little bit hard to understnad what I had to do but I have learnt to appreciate the system. Nowdays I have been part of the certification procedure twice so I know more about what is required and I have also tried to show my horses for a breeding compity in Sweden but has been declined as they don’t know the breed. Therefore, the only way I can get my horses judged by certification. It might not demand that much but it is the same test that is done i US and judged by the same people. It requires that the horse has a “typical” temperament and conformation without any bigger exceptions, to be within the hight and color limitations. They should also show gait under rider.
Picture of Classic Squirrel from Dave Stefanic.
So, Honey is certified. That can also be seen in RMHA’s databas together with the date that she was excepted and her hight at that time. (A practical thing when you try to find out information about relatives to your horses). You don’t even have to be a member to find that and information about pedigree and offspring. Above can her data be seen – or by this link.
And now when she is certified the fun part starts – choosing a stallion. Or, Maria and I have already been looking for awhile. Usually I don’t have to think very much – there is only one grown up stallion in Sweden. There is some more in Europe, but most of them live far away and I have only heard of one that could send sperm between countries.
We have noticed that it isn’t that easy to look at stallions in U.S. We are far away and can only look at the infomration that we find on the internet. Of course we can ask questions, but you need to find the stallion to begin with and be interested. I have been looking for stallions without the silver gene and tried to find out as much as possible about them while Maria looked at the conformation and disqualified most of the candidates.
Conformation and color should not be the only criteria. But, with a mare with a silver gene I don’t want to breed with a stallion that carries silver to as I know there is a 25% risk for a homozygous silver offspring that get the eye-problems connected with MCOA. To me conformation gives the horse better or worse possibility to work well as a riding horse. As Maria is the expert among us two she has been looking at that part extra carefully. The hard part is to find pictures that can be used for some kind of judgment.
I have been focusing more on pedigree and have tried to prioritized lines that I don’t have in my own herd or is common in Europe. The breed is founded around one stallion so I constantly try to broaden my breeding group even if studies show that the inbreeding isn’t dangerously high yet. More than one candidate was to closely related to Honey.
Picture of Classic Squirrel from Dave Stefanic.
Then came the hard questions – gait and temper. Most people tell that their stallion has the best temper and gait. But how can I check that while here in Sweden? A few have a video while gaiting and temper is often even harder… I have tried to see what people write, ask people that I know and remember old stuff that I have read. But I know that I can’t evaluate those parts very well.
Some information can be gained from participation in competitions. But as I not always ride and train horses as some do in U.S. they might not give me as much information as I would hope for. I want a soft, flexible horse that easily get the weight on its hocks and raises its back up under me. It isn’t uncommon (from what I have seen) that horses are set in gait by lowering the back and that they move in corners with a stiff body. To me, it can be more intresting if the horse has participated in diffrent things, driving, ACTA, obstacle corses etc; something that shows versatiblity. And, that a horse has been shown probably hasn’t the worst of temper.
I remember how I fell in love with Union Blue on my trip to Kentucky. But the picture that I had seen of him had earlier put be of. There he looked nothing like the horse I meet. (And I got a nice foal out of him in Ullekalvs Antea) That just shows how hard it is to judge horses on a distance, especially that last thing that you only notice if you se them in person. It gets even harder when you haven’t meet the mare, but only have pictures and descriptions to judge her from as well. And, to try to complicate things even more I have thing that I lack in my breeding group that I would love to add if possible. Not all of them could be fullfileld this time either. But some of them and I am happy with my choice.
After a lot of thinking and research Classic Squrriel became the winner. He is alittle bit older, born 1996. He is a grand child to Tobe, his sire is Maple’s Squirrel and already has some grown up offspring. He competed a little at younger ages. He is owned by Classic Farm that kindly let me use some pictures of him to show here. It is also about the breeding arrangement that the inital message that I got is about. She is ready to go visit him. I only let her wait a little so there isn’t to cold here when she foals. They don’t live very far from eache other so she don’t even have to travel far to meet him. Now I keep my thumbs for that the breeding goes well and that she get a foal from him next year!
Köp boken!
