Min amerikanska

Ett tag har jag då och då fått frågor om hur det går med min amerikanska häst: ”Hade du inte köpt en häst från USA? När kommer den?” brukar det låta. ”Jo, jag har en häst i USA”, och ”Nej, jag vet inte när hon anländer”, har varit mitt svar.

Honey har stått hos hingsten sedan i april, men det har varit många turer fram och tillbaka och hon har inte blivit dräktig. Förrän  nu. Hon är inte långt gången än, men nu har jag börjat planera för resan och kontakta fraktbolaget så att de kan ordna med det hela. Jag vill vänta tills hon är minst 45 dygn dräktig, dvs tills den känsligaste perioden är över. Sedan får vi se när det finns möjlighet för henne att resa  och om hon klarar behålla dräktigheten, men det går ju inte att veta oavsett. Så, om inte så lång tid hoppas jag att även Honey kommer fram, som jag är nyfiken på och har längtat efter den hästen.

My American

Now and then have I got questions about my American horse: “ Didn’t you buy a horse from US? When does she arrive” is the usual one. “Yes, I have a horse in US”, and “No, I don’t know when she arrives”, have been my answer.

Honey has been at the stallion since April, but it has been a lot of trouble so she hasn’t been pregnant. Until now. It is still very new, but I have started to plan for the trip and contacted the freight company to get them to set a date. I want her to be at least 45 days pregnant so the most sensitive period is over. Then it is only a matter of finding a travel date and if she manage to stay pregnant, but you’ll can never guarantee that. But I hope that it won’t be so much more time until Honey arrives; I am so curious and have being longing so long for that horse.

Att fixa eget hösilage

Eftersom vallarna till det som ska bli vinterhagar anlades förra hösten (de såddes in i havren som odlades) så vill jag inte använda dem till hästarna förrän de har hunnit växa till sig ordentligt. Dessutom finns det bra hagar för bete bara några hundra meter bort hos mina föräldrar. Därför valde jag att låta slå vallarna till hösilage inför hösten.

Eftersom pappa har kontakter så fick han reda på firmor i området som kunde komma och fixa med det hela. För även om han har traktorer och redskap har han inte vad som krävs för att göra hösilage. Så nu står det 18 hösilagebalar på  ca 500kg vardera på vallarna. Det kommer inte räcka hela vintern, men ett bra tag. Vi får se om det blir någon andra skörd eller ej. Nu är problemet att parkera dem nära stallet så att de inte står utspridda. Än har vi inte hunnit köpa någon balgrip till traktorn, men det har jag för länge sedan insett behövs.

Innan hösilaget plastades passade jag på att skicka in prov för foderanalys och fick nyligen tillbaka svar. Efter en snabb titt tycker det ser bra ut – energi och protein verkar vara balanserat så att det nog inte behövs kraftfoder. Det är bara kalcium-fosforkvoten som inte är bra, så det blir till att hitta ett mineralfoder som kan väga upp för det.

To make your own hay silage

As the winter pastures weren’t prepared until last Autumn (they were growing within the barley that was cultivated) I don’t want to use them for the horses until then have grown stronger. And there is good pastures just some hundred meters away at my parents place. That’s the reason why I chose to get some hay silage from my pastures this year.

 As my dad knows people in the area we found those that could come and fix it for us. Because even if he has tractors he don’t have the right tools for this kind of work. Now there is 18 bales of hay silage at about 500kg each in the pasture. It isn’t going to be enough for the winter, but last some time. Maybe there is going to be a second harvest as well. Now I only need to get them nicely stacked up close to the barn. But, we still haven’t had time to buy the tools necessary to move them around even if I realized a long time ago that I would need that.

 Before the hay silage was made into bales I got a sample sent for analysis. The answer recently came back. After a fast look it seems to be good: energy and protein levels seems to be in balance so I might not need to add any grain. It is only the calcium – phosphorus balance that isn’t good so I need to find some minerals that can fix that.

Zeb 2 veckor

Alla hästarna hemma

Eddie

Mum, Dad and Baby

Inspecting his new territory.

Nu är alla hästarna hemma! Så skönt! Även hästarna verkar nöjda. Pepper var den sista att anlända. Nu ska han få gå med Bunny och Percy framöver så att det förhoppningsvis blir föl även nästa år. Och kanske kan man inte säga att alla hästar är hemma – min amerikanska skönhet är ju fortfarande inte på plats. Men, det känns inte riktigt som samma sak.NU är det bara familjen som ska flyttas.

Now is all horses at home! So good! Pepper was the last one to arrive. Now is he going to spend some time with Bunny and Percy so there hopefully is going to be some foals next year as well. And maybe I can’t say that all horses are at home – I still wait for my amerikan beauty. But it doesn’t really feel as the same thing. Now is it only the family that should be moved.

Fler Rockies i Sverige

Det blir bara flera Rockys i Sverige. I onsdags kom det ytterligare två Rockys. Det ena är gulbruna Zara på fyra år som är betäckt med AMH Shades of Gray en musblack hingst. Den andra är treåriga brunblacken MVM Peppermint Patty. Båda köptes ifrån Tyskland av samma ägare i Sverige. De har dessutom  stammar som vi inte saknat i Sverige och liksom den blacka färgen. MVM Peppermint Pattys far är Spanish Sundown som är ursprunget till nästan alla blacka hästar i rasen (och som jag träffade när jag var i USA 2011). Som avelsintresserad tycker jag förstås detta är extra roligt med ett betäckt sto och nya stammar!

There is only getting more and more Rockies in Sweden. Last Wednesday two more arrives. The buckskin four year old Zara that was breed to AMH Shades of Gray before departure and three year old bay dun MVM Peppermint Patty. They both have the same owner and came from Germany. There pedigrees is also diverse from what existed in Sweden before.  MVM Peppermint Patty’s father is Spanish Sundown that is behind nearly all dun horses in the breed (and that I meet when I were in USA in 2011). As a breeder I find that extra fun!