Isac är extra mammig och jag trodde han skulle somna lika fort som vanligt så jag la honom – men så somnade han inte…. Därmed började jag nästan en halvtimme senare än tänkt till stallet.
 |
| A very old picture of me working Calinka |
OK, hästarna var på plats och ville gärna in. Men, vattenslangen hade slagit femtielva knutar på sig och med ett antal minusgrader ville den inte alls knyta upp sig eller böjas som jag ansåg. En ny hösilagebal behövde tas fram, men pannlampan slocknade ungefär var 30:e sekund. Flera av Calinkas broddar var akut nerslitna och behövde bytas – men en var så sliten att det inte gick. Hästarna började allihopa gnaga på träet inomhus så jag trodde att jag skulle behöva slänga på antibitmedel akut…. Äntligen på hästryggen hoppade pannlampan (den som slocknade ofta) ur sitt fäste. På något sätt lyckaders jag efter mycket om och med tråckla fast den i gummibandet – men då lyste den mest ute i skogen. Däremot höll den sig faktiskt påslagen nästan hela ridturen. Jag var less på att allt gick så segt att det tog ett tag att varva ner och inse hur länge sedan det var jag satt på hästryggen på en ordentligare tur med Calinka.
När vi väl började trav var Calinka däremot stelare än någonsin. När jag satt ner på ena diagonalen i trav blev jag övertygad om att hon var halt medan den andra kändes ok. Men, erfarenheten och hästens reaktion lät mig fortsätta lite. Öppna, sluta, stretching från hästryggen. Långsamt blev det något bättre så vi jobbade vidare. Vid galoppfattning var det som att vara tillbaka på galoppen det första året med travare – en galopp som knappt lyfte från marken och mest var springa iväg. Än mer jobb – i trav och skritt och nästan hemma provade jag galopp igen och se – plötsligt började det lossa. Äntligen. Så, väl hemma var hon nästan helt genomjobbad. Anledning: antagligen att jag bytte till lite tunnare täcke och det sedan blivit några rejält kalla nätter samt att jag inte ridit igenom henne fullt ut på ett tag. Trots att andra har ridit henen kontinuerligt. Så lite krävs för att hon ska börja få problem och fortfarande sitter hon säkert fast i kroppen. Nåja, nuförtiden kan jag ibland rida loss det hela istället för att vara tvungen att ta ut en kiropraktor varje gång. Men, det kräver verkligen att man vet hur och när man ska jobba henne – något som tagit år att lära sig.
Pepper och jag gjorde lite trick och först gick det bra – sedan kom han på att jag var ju sådär otäck. Vet inte vad jag ska tro om den där hästen J Nåja, sedan myste vi lite och han gäspade massor. Jag antar att det var ett bra tecken.
Bunny fick på sig sele och så fäste jag en skackel för att kunna lyfta den och röra vid hennes kropp med den – hon fick även gå något steg med den. Lite otäckt – men det syntes bara på en något mera spänd hållning. Hon är så cool!
Klar med detta var klockan dags för mig att sova – och jag hade ännu inte lämnat stallet. Hem, en dusch och så äntligen sängen. Idag får jag se till att lägga mig i bättre tid, det borde gå bra, idag är det Maria som har hästarna. I backspegeln var inget av alla dessa småsaker som gjorde att det tog så mycket extra tid och att jag blev så sen särskilt ovanlig, konstigt eller hopplös, men just då kändes det som att jobba i motvind, som om vi aldrig skulle komma iväg och få något gjort.
Isac loves his mom more than ever and I thought he would fall asleep as fast as usual so I put him to bed – but no, he didn’t sleep… Therefore I started of about 3 minutes later than expected to the stable.
The horses were waiting and wanted to get indoors. But the water hose had gotten a lot of knots and didn’t want to bend or detangled as it was some degreed under zero. A new hay roll was needed (takes some time and muscles to put in place) and my lamp turned itself of every 30:th second or so. Some of Calinka’s hoof grips was worn out and needed replacement – but one was to torn and couldn’t be removed. The horses started to eat on the tree in the stable so I thought I needed to put some anti-bite cream at it directly… Finally at horseback my lamp (the one that turned itself of frequently) fell of its attachment. Somehow I managed to reattach it in the straps – but then it pointed mostly into the forest. But it actually keep alive most of the time. I was kind of upset with everything going in slow-motion and it took some time before I calmed down and realized how much time it was since I was out with Calinka for a faster ride.
When we started to trot Calinka was stiffer than ever. It felt ok while posting at one diagonal, but at the other she seemed to be lame. But knowledge and the horse reaction made me continue a little. Shoulder in, haunches in, as much stretching for her as possible. Slowly she got better so we continued to work. The first canter felt like when I re-trained her from harness driving – without lift and only fast. Even more work in trot and walk and nearly back home I tried again – and there it was, the much more collected canter. Finally. Back home she had worked her body well. The reason: she probably got this stiff as I put a thinner rug on her when it got warm last week, but then there came some really cold nights. I haven’t really worked her thru for some time even if others have brought her out. That is how little that she needs and she probably still has some stiffness in her body. Well, now days I sometimes managed to work thru it – before I always needed a chiropractor every time something like this happened. You really need to know how to work her to get her to loosen up.
Pepper and I did some tricks and at first it was ok – then I remembered that I was scary. I don’t know what to think. J Anyway, we cuddled a bit and he started to yawn a lot. Guess that is a good sign.
Bunny got the harness put on and I attached a shaft to it to be able to touch Bunny with it at her body. She also got to walk a couple of steps with it. It was a little bit scary – but she only showed that by a slightly more tense body pose. She is so cool!
While finished with this it was time for me to sleep – and I had not left the stable. Quickly home, a shower and then finally the bed. Today I have to go to bed earlier, won’t be a problem – Maria is carrying for the horses. Looking back all those small things that made me so late was nothing strange or uncommon, but it got me rather frustrated while you know you have limited time, and it makes you feel as if you are working in slow motion.
